Nya Anduin

Tack!

2011-05-29T19:28:00.000+02:00

Bloggen lägger ner.
Tack för att ni tagit er tid att läsa här!

Den gode Rochefoucauld

2011-05-23T20:16:00.002+02:00

Fransmannen François de la Rochefoucauld sa på 1600-talet: "Alla människor skulle vara fega om de bara vågade." (Och eftersom Ellenmamman uppenbarligen ser jävligt gammal ut enligt dagisungen i förra inlägget kunde väl ett 1700-talscitat passa käringen?)

Ellenmamman gillar många saker. Några av dem har jag listat i bloggen förut, såsom choklad, vin, virkning, choklad och så lite mer choklad. Ellenmamman OGILLAR å andra sidan många saker. Ärliga ungar till exempel. Störd nattsömn är ett annat exempel, som Ellenmamman får tillfälle att ogilla varje natt sedan den ljuva Ellenungens ankomst. (Ja, och även tiden innan det, då tillståndet som Jabba the Hut inte var så gynnsamt för nattvilan). Något annat Ellenmamman starkt ogillar är att trilla av hästjävlar.

En gång dog nästan Ellenmamman på kuppen. För att göra en hemsk historia kort trodde Ellenmamman att hon knäckte ryggen den gången hon for i hög hastighet in i ridhusväggen (troligen i järnbalken) och bröt 10 revben (varav 6 på flera ställen), fick kotkompression och punkterad lunga. Å andra sidan resulterade den olyckan och det faktum att Ellenmamman ÖVERLEVDE att hon friade till Ellenpappan och så småningom vågade började tänka på att försöka skaffa en Ellenunge. När man tror att livet är slut, ställs saker och ting på sin spets. (Givetvis säger inte Ellenmamman att meningen med livet är att skaffa avkomma, men det kändes lite snöpligt att träffa väggen och inte ens ha TESTAT!)

Efter den där helvetesgången tänkte Ellenmamman inte trilla av fler gånger. Men det råkade hon visst göra när hon var gravid i femte månaden ändå! (Hej revbensfraktur IGEN). Och sen kom Ellenbebisen och Ellenamman tog det kloka beslutet att sälja den "finare" gångarthästen och köpa sig en enklare, stadigare variant. För det första gick det ju "sådär" att sälja förre hästen, det tog 6 månader och magsåret lurade runt knuten hela tiden. Men vi var för fattiga att köpa Losec, så det fick vi mota i magmunnen. Fattigheten berodde ju på att den strängt logiska Ellenmamman hade köpt sig en ny häst UTAN att den andre var såld. Kära bloggläsare, tag lärdom av detta - gör inte så. Det är väldigt, väldigt dumt. Ellenmamman vet det nu.

Nåväl, den trygga svettfuxen, känns inte riktigt så trygg längre. Ett antal nervbanor till bakdelen har kommit igång, och samtidigt som hästen går bättre och bättre är han också mer och mer vaken. Tre gånger hittills har Ellenmamman trillat av. Något Ellenmamman är väldigt rädd för, efter att ha åkt ambulans och haft så ont att ett skott i pannan känts som en befrielse, är att trilla av. När det förra veckan inträffade ute på heden och hästjäveln SKENAR hem, då var Ellenmamman inte glad. Ont, ont, ont i höften, och så promenera 2 km hem med den smärtan. Hästjäveln hade forcerat färisten (sår överallt), men Ellenmamman hade så ont att hon inte kunde bry sig.

Idag bedömde Ellenmamman att det kunde vara dags att försöka stiga upp i sadeln igen. Det har liksom inte gått, rent fysiskt, förrän nu. Ellenmamman har fasat för uppstigningen hela dagen. Självförtroendet är kraftigt stukat, helt enkelt. Och smärta är inte kul.

Men att göra något man är rädd för - det är MODIGT. Ellenmamman är modig. Hon klarade det. Ja, det gör jävligt ont i höften. Ja, det krävdes ett dubbelnougat i väntan på bussen hem. Ja, det krävdes en kompis på marken som mentalt stöd. Men NEJ, rädslan vann inte.

Av barn och fyllehundar...

2011-05-19T20:40:00.003+02:00

... får man ju höra sanningen, sägs det. Men snälla, ge mig en fyllehund istället. Barn är ju elaka små jävlar. Deras sanningar mår man bäst av att inte få höra. Fyllehundar kan säga saker som "Vilka vackra ögon du har" (tack, jag vet, tänker man medan man fladdrar blygt med fransarna), "Har inte du varit på tv?" (Jo, det har jag faktiskt! Hoppas bara inte du förväxlar mig med Sune Mangs!), eller "En så söt flicka ska väl inte behöva bära alla de där kassarna" (Nej, som tur är drabbar de 4 matkassarna inte henne, utan mig.).

Men av barn....

Följande scen utspelar sig på Ur och Skur-förskolan, en vanlig torsdag kl 15.08. Ellenmamman hjälper Ellenungen på med skorna inför dagens (av Ellenmamman) efterlängtade hemfärd. Då kommer en av de andra ungjävlarna och tittar på. Ungen ser rätt söt ut, men det visar sig vara blott en image. Bakom det sockersöta yttret och de charmiga snickarbyxorna döljer sig en sann taskmört.

Han säger:
"Är du Ellens farmor?"

Jag hoppas att förskolelärarna tar med detta på hans utvecklingssamtal. Är det verkligen RIMLIGT att Ellenungen ska tillbringa sina vardagar tillsammans med en sådan mobbare?! Jag bara undrar!

Som vanligt, har tanten på bilden inget med bloggskriverskan att göra!

Velocipedvendetta

2011-05-13T21:08:00.004+02:00

Som Ellenmamman längtat efter att göra cykelpremiär med Ellenungen! Eftersom Ellenungen är ett osedvanligt livligt barn, har det varit förenat med vissa - låt mig säga svårigheter - att få henne att sitta mer än fyra sekunder i sittvagnen det senaste halvåret. Knappt hinner hennes rumpa snudda sittvagnen förrän hon börjar gallskrika "GÅ GÅ GÅ!". Hon ska absolut inte sitta passiv i en löjlig marinblå vagn. Jag kan förstå henne. Marinblått är troligen världens gräsligaste färg. Den tar inte ställning, den är en medjamsare och en ryggradslös kulör. En del herrar föredrar marinblått och säger att det är en klassisk färg. Struntsnack, säger Ellenmamman, "klassiskt" är bara en omskrivning för "aldrig inne".

Nåväl, en cykelsits inhandlades i förra veckan i grannbyn Södra Sandby. Ellenungen fick t o m själv välja cykelhjälm. Hon valde en rosa med giraffer på. Ellenpappan hade hoppats på den blå med fiskar på, men det kunde han se sig i jämställdhetsidealet efter.

Och så gjordes cykelpremiären. Ellenungen installerades på Ellenmammans trendiga 80-tals-Crescent (vit och cerise) och allt var frid och fröjd. Ellenungen verkade gilla idén med cykling. Ända tills det blev en vana. Dvs andra gången. Tålamod är inte Ellenungens starka sida. Undrar just vem hon brås på?! Numera går färderna från dagis och hem i en susande fart, medan Ellenungen gastar som en stucken gris i cykelsitsen. Det är synnerligen bra träning för lårbicepsen att jagas av en bebisbanshee i ryggen, kan jag berätta.

Ellenmamman fantiserar fortfarande om långa cykelfärder med en tindrande Ellenunge och häggdoft i luften. Istället far vi genom byn med barnsirenen ylande och ett något stressat uttryck. Nåja, det är väl bra att hon inte gillar cykling. Tristare sport får man ju leta efter. Sa elitidrottaren.

Premiärturen, då Ellenungen fortfarande trodde att cykling var en trevlig sysselsättning.

Tulpanterroristen

2011-05-09T19:46:00.004+02:00

Ellenmamman har några få böjelser. De är inte många. Alls icke. Ellenmamman är snarare en asket som nöjer sig med det enkla i livet. Men några få svagheter måste ju även en renlevnadsmänniska ha? Såsom ridteori, choklad, vin, champagne, spettkaka, bra deckare, brevpapper (ohyggligt svårt att få tag på 2011 kan Ellenmamman berätta), smycken, läppstift, läppglans, pärlor, virke, trädgårdsböcker, rosor, pennor, choklad (ja, det tål att upprepas), kusmi teer, jordgubbar, inredningstidningar, tapeter, mögelost, marmeladgodis (pensionärspoäng), syrener och slutligen tulpaner. Ja, det var nog alla böjelser en sådan här ultraasket har.

I egenskap av tulpanälskare åkte Ellenmamman på en härlig resa med 3 vänner till Amsterdam (Holland för mindre geografiskt bevandrade vänner) för en månad sedan för att beskåda blomsterprakt. Och tulpanfrossa fick vi. Det var tulpaner, tulpaner, tulpaner.

Full av inspiration kom Ellenmamman hem till den skånska trädgården och insåg att alla de 50 (!) tulpanlökarna som hon planterade i fjor mådde precis så dåligt som det såg ut när hon planterade de mögliga knölarna... En enda svart tulpan kom upp i de nyplanterade rabatterna, och den vårdade Ellenmamman ömt. Ellenmamman misstänker att de begåvade bloggläsarna inser vartåt detta barkar...

Ellenungen har instruerats tusentals gånger att hon INTE får plocka tulpanblommorna, speciellt inte eftersom hararna/rådjuren/älgarna/myggen/grävlingarna (välj valfritt ur faunadepån) ätit upp mängder av tulpanknoppar redan. De få tulpaner som överlevt mögelbarndomen OCH rovdjursattacken omhuldades kärleksfullt. I helgen var Ellenungens farföräldrar barnvakter och arbetskraft eftersom Ellenmamman skulle jobba lite. Ellenfarmorn och Ellenungen busade i trädgården och Ellenungen gick och pekade på tulpanerna och sa "Aj AJ". Ellenfarmorn nickade belåtet och sa att "Det är riktigt, dem får du inte plocka!". En halv nanosekund senare stod Ellenungen med den enda svarta tulpanen som överlevt i handen.

Nu får den sluta sina dagar i en liten vas på köksbordet. Vila i frid, du vackra Queen of Night.

Succé som ensammorsa

2011-05-06T20:53:00.003+02:00

Ellenpappan har ett ansträngande jobb. Ibland måste han ut i naturen och skåda lavar (som ser ut som könssjukdomar), insekter (som ser ut som flatlöss) eller mossor (som ser ut som armhålebehåring). Detta görs företrädesvis långt från civilisationen, och i veckan skulle han sålunda ge sig ut på en turné ända till Östergötland, i skogar där ingen vit hand satt sin fot förut.

Ergo blev undertecknad (Ellenmamman, för minnessvaga läsare) temporärt ensamstående förälder. Ingen svett, tänkte undertecknad. Ellenmamman och Ellentösen ska ha några härliga dagar, med mys, tjejsnack och godis, föreställde jag mig.

Kapitlen jag missat i föräldraboken handlade om hur mycket tid den enkla administrationen kring företeelsen "familj" tar. Att duscha, klä på sig och ättelägg, få i ungen frukost, borsta tänder i alla tandrader och sminka den i familjen som mest behöver dölja sin ålder (dvs inte Ellenungen, som är cirkus 15 månader gammal): det tar för sören hur lång tid som helst. Att hasta iväg till dagis för att sedan ta en senare buss och därmed få minus på flexen, stod det inget om i "Stora familjeboken" - eller vad sören de där hemska böckerna heter.

Ellenmammans första hemmakväll gick inte heller i blandgodisets tecken. Ellenmamman känner sig smått stressad på jobb eftersom hon gått ner i arbetstid (det är ju det man "ska" göra - för gubevars, ungarna ska ju hämtas senast tre om man är en ansvarsfull förälder!) och försöker ändå hinna med allt det hon vill göra. (Ja, det är en nackdel att ha ett roligt jobb ibland!). Alltså tänkte den hårt arbetande gräsänke-mamman jobba lite efter att Ellen somnat. Vilket hon brukar göra senast åtta nuförtiden (tack gode gud för alla aktiviteter på dagis!). Men inte nu. Vid niotiden suckade Ellenmamman högt och insåg att om Ellenungen skulle somna blev det allt till att kapitulera och gå upp och lägga sig tillsammans med den korviga ungen. Ellenungen somnade glatt i föräldrasängen. I samma sekund som jag lyfte upp henne för att vidarebefordra henne till den egna sängen blev hon klarvaken. Fyra försök senare bet Ellenmamman i det sura äpplet och såg kvällsjobbet diffundera ut i natten. Under tiden Ellenmamman gick för att tvätta av sig sminket och borsta tänderna började Ellenungen gråta så intensivt att hon spydde upp allt maginnehåll sedan lunch, och lite till. Hela nybadade ungen, spjälsängen, Ellenmamman och sovrumsgolvet fick vad de tålde.

Ellenmamman motade undan paniken, svalde den uppgivna gråten och påbörjade Uppdrag Sanering, som följdes av Uppdrag Däcka i sängen.

Ellenmamman är oändligt, oändligt, oändligt tacksam för att hon inte är singelmamma.

Tonårsminnen

2011-04-29T20:39:00.003+02:00

Efter en halv flaska bubbel (ja, det behöver en tjock skåning efter att ha blivit intervjuad av TV4, utan att ha hunnit klippa sig på två månader - vilket resulterar i att tanten troligen kommer att se ut som en fet byfåne med platt, huvudformat hår) och en sushibit eller elva, regredierade Ellenmamman radikalt.

"Ett moln i byxor" av Majakovskij letades upp ur lyrikhyllan, och dikter deklamerades för Ellentösen (eftersom bloggen legat nere så länge är hon ingen Ellenbebis längre) och Ellenpappan, med skakig och rörd Ellenmamma-röst.

Jag kunde som en varg äta upp byråkratin
Jag har ingen aktning för mandater
Far och flyg till helvetet och hin
med alla papper!...

Vare sig Ellenpappan eller Ellenungen verkade imponerade, men Ellenmammans tonårshjärta bultade frenetiskt. Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och klappa sitt tonåriga jag på huvudet och säga: "Allt kommer att ordna sig. Livet kommer inte att ta slut efter gymnasiet. Du hittar nya vänner. Vem vet, en dag kanske du sitter småberusad i soffan en fredagkväll och lyssnar på äkta maken och dotterns snusande i grannsoffan medan du själv virkar mormorsrutor"..."
Då hade pubertets-Anna-Karin fnyst och sagt "JAG?! En fjättrad Fenrisulv?! ALDRIG!"

Bloggen tar paus

2011-03-01T17:49:00.000+01:00

Eftersom undertecknad behöver få näsan ovanför vattenytan igen, tar bloggen en liten paus. På återhörande!

Virkande vänner

2011-02-21T20:19:00.004+01:00

När februari väller över en med iskyla, polarvindar och dålig ekonomi, då är det rätt gott att ha virkande vänner.

Tack, snälla Annika, för virknålsfodralet jag fick i posten idag. Mitt liv har varit ganska fattigt förut, det insåg jag nu.

Ellenbebisen blev också glad åt presenten. Hon skrattade högt åt det lilla fåret som utgör knappen!

En bild över bloggen

2011-02-21T12:59:00.003+01:00

Om man lägger in februari månads inlägg i ett program som skapar ordbilder över texten, ser februari ut så här:

Visst är det en rolig funktion?! Ni kan själva lägga in texter på Wordle och testa. Vad säger t ex er Årsredovisning om er - vilka ord prioriterar ni när ni pratar om er, vad säger ditt CV om dig osv.

Grytlappar på väg

2011-02-21T09:19:00.001+01:00

Tack till Petrus och MosterMåne för de fina förslagen på vad det bör kallas när tårar blåser upp i näsan. Grytlappar är på väg i posten! Petrus, vill du skicka din adress till mig, så det inte blir ett sånt där Lucas-debakel en gång till ;)

Cassiopeja, din vinst består i en skånsk vinter. Grattis.

Svenskan - ett fattigt språk?

2011-02-13T16:23:00.004+01:00

Vi svenskar brukar hävda att ordet lagom inte finns på något annat språk, och att det på något sätt skulle känneteckna den "svenska mentaliteten".

Vad det nu är för något. Vi som läser tidningarna vet ju att svenskarna i princip är tyskar eller britter, rent genetiskt sett. Ja, inte norrlänningarna förstås, de är ju lite speciella. Och då menar jag genetiskt. I gårdagens sydsvenskan kunde man läsa att sydsvenskar är väldigt lika tyskar och britter, medan norrlänningar mera hållit sig på sin kant och inte hoppat i säng med förste bäste plattysk. (Vilket talar till norrlänningarnas fördel, onekligen!) Fast mest speciella av alla är förstås finnarna. De är liknar inget annat folk tydligen. Och nu pratar jag återigen genetiskt. Är det någon som är förvånad?

Nejmen, hur svävade jag nu ut i denna DNA-spiral?! Jag skulle ju orera kring det svenska språket, som många upplever som fattigt (frånsett ordet lagom - som visst finns på andra språk! Vad sägs om just enough på engelska, gerade på tyska och sopivasti på finska? (Ja, finnarna ska ju jämt vara så speciella). Men man hör ofta att svenskan är fattig, i alla fall av popsnören. "Svenskan räcker inte till, därför skriver vi på engelska", är ett argument man tyvärr hört av både Roxette och Ace of Base. (Och så grammatiskt korrekt deras låtar blev sedan!). Ett motargument torde ju vara Annika Norrlin (Säkert), och hennes alster. Nåja, nu skulle jag väl inte snöa in på svensk pop heller.

Men idag kom jag på att jag faktiskt håller med Per Gessle (som i ärlighetens namn inte heller skriver så bra låttexter på svenska heller, så jag tror inte språket i sig är problemet för honom?). Svenska språket är fattigt, utarmat och anorektiskt.

Det saknas ju ord! Viktiga ord!

Idag när undertecknad cyklade hem från stallet i den skånska vintern (dvs en minusgrad och blåst som borde döpas till ett egennamn i stil med Per, Katrina eller Gudrun), var densamme (undertecknad alltså, inte den skånska vintern) skoningslöst utsatt för vädrets nycker. Tårarna rann och vispades till hårt skum på kinderna av blåsten. Men några tårar blåste in i näsan!

Vad heter detta fenomen? När tårar blåser in i näsan?! Det blir ju som snor, men tvärtom? Näsan tillförs sekret från ögat, istället för att göra sig av med slem ur sig själv. Ett mycket märkligt fenomen, nästan som en utsöndringens osmos. Lagen om alltings jämvikt: det finns för mycket tårar i ögonen, men det finns inga i näsan. Alltså måste universum jämna ut denna oförrätt.

Vad har ni för förslag på detta tillstånd, då tårar blåser in i näsan? Kreativast förslag kanske vinner en grytlapp! Eller två. (Är det en vinst eller en nitlott, hör bloggerskan redan sin publik fråga nervöst)

Dröm i februari om vårvindar i april

2011-02-10T09:34:00.007+01:00

Den 1 april ska Ellenbebisen börja på dagis. Som de politiskt korrekta ekorekoföräldrar vi är, har vi skrivit in henne på det lokala Ur&Skur-dagiset i byn, idylliskt beläget invid ett naturreservat. Där ska hon få lära sig allt om vilken kåda som är bäst som tuggummi, vilken trädbark som lämpar sig bäst för skotillverkning och vilka rötter som smakar mest choklad. Allt medan mor och far svullar inomhus i den bekväma (men numera skitiga) Ektorpsoffan från Ikea och smuttar portvin...

Det utvalda dagiset ligger en bit från Casa Ellenbebisen och vägen dit går via ett gammalt nerlagt järnvägsspår som numera är gång- och cykelväg till grannbyn Dalby. Ni ickeskånska läsare av bloggen känner säkert väl till Dalby, som har en av Skandinaviens äldsta stenkyrkor?! Ellenmamman ser redan för sig hur hon ska lasta den rödkindade Ellenbebisen i cykelsitsen (som ännu inte existerar annat än i Ellenmammans fantasi), hurtigt cykla till det ekologiska dagiset, överlämna Ellenbebisen till en miljövänlig förskolelärare (som troligen heter Ann-Britt, för det hette alla på förskolan när Ellenmamman själv var liten), och sedan glatt kasta sig upp på velocipeden igen för att cykla de fem kilometarna till Dalby, där bussen till Ellenmammans jobb avgår ifrån.

Det ska bli spännande att återkomma till detta inlägg i mitten av maj och se hur många gånger Ellenmamman avlämnat Ellenbebisen medelst cykel för att sedan cykla vidare mot Dalby. Men intentionerna är goda, och motion i fantasin är trots allt motion. Eller hur var det nu?!

Se så idylliskt för cykeln att komma ut i naturen!

Kulturexpressen - cho cho!

2011-02-05T20:34:00.006+01:00

Före Ellenbebisens ankomst kände sig Ellenmamman ganska kulturell och med i gamet. Ellenmamman kände till de senaste filmerna, visste vilka band som var creddiga att lyssna på och hon visste vilka debutanter man skulle hålla utkik efter i boklådorna. Men efter Ellenbebisens intåg i Casa Jangmark har det blivit sisådär med kulturen. Sent ska syndaren vakna, utbrast Ellenmamman idag. (Sent och sent, halvsju får väl betecknas som sovmorgon i och för sig).

- Ellenfamiljen måste insupa kultur, hävdade Ellenmamman dominant vid äggfrukosten.
- Javisst, min lilla sockertopp, kuttrade den undergivna Ellenpappan.
- Guuuuka, ropade Ellenbebisen kulturellt.

Familjen stuvades in i den kulturella Skodan och kosan styrdes mot Sydsveriges mest intressanta och dynamiska stad - Malmö. På Kommendanthuset visades Brutus Östlings fantastiska pelikanbilder för nästsista dagen nämligen. I Ellenmammans gamla liv, hade utställningen redan varit avverkad, troligen hade hon dessutom häckat på en visning och lärt sig mer om bildernas tillblivelse, men i Ellenmammans nya liv är man glad att man hinner med en utställning innan den bommar igen. På museet slöt två fågelintresserade vänner upp och glädjande nog ska den ena vännen köpa en häst - något annat Ellenmamman tror sig veta mycket om, förutom kultur alltså. Ellenmamman såg fram emot dagens kulturella umgänge och såg för sig hur Ellenmamman skulle diskutera skärpedjup, pelikanlyster och islandshästgångarter med sina vänner. Allt medan Ellenbebisen skulle sitta i sin stadsvagn och tindra glatt med ögonen.

Så här blev det:
Ellenbebisen tindrade förvisso med ögonen, men mer i upphetsning över det skitiga golvet man kunde lägga sig på och över alla besökare som försökte njuta av fågelbilderna. Ellenbebisen adopterade utan tvekan 3 nya familjer som hon förföljde, med Ellenmamman ursäktande hack i häl. Av cirka 50 fototekniska underverk till pelikanbilder, såg Ellenmamman kanske tio. Hon hann njuta av en, säger en, bild. Ellenmamman hann knappt inte avfyra sina snusförnuftiga och besserwissriga hästköparkommentarer till sin kompis.

Å andra sidan hann hon njuta av Ellenbebisens oförställda glädje över att få rasa omkring i en helt ny miljö och känna sig stolt när Ellenbebisen charmade nya bekantskaper. Ett annat glädjeämne är förstås den effektivitet som nu råder vid kulturinsupande:
Pelikan underifrån: check
Pelikan framifrån: check
Korp i bo: check
Skarv i Grekland: check
Ägrätthäger i motljus: check
Kokostopp i ekologiska caféet: check
Äckligt grönt te som smakade morot och rök: check

Inga ruggugglor här inte! (Skämtet sponsrat av Björn Hellberg)

You can't touch this!

Ordlista enligt Ellenbebisen

2011-02-04T21:12:00.003+01:00

Följande ord kan världens mest begåvade och fantastiska avkomma nu, 13 månader gammal:
- Pappa [Pa:pa]
- Titta [Titta]
- Klocka [Kåcka]
- Kråka [Kåka]
- Gurka [Gu:ka]
- Kaka [Kaka]
- Öra [Ö:ja]
- Häst [Est]

Ja, det var den listan det. Vän av ordning kanske lägger märke till att ordet Mamma fortfarande inte är med på listan?

Nåja, vem hänger läpp över något sådant?! Inte Ellenbebisen i alla fall!

Ge käringen garn istället, sa Ducat

2011-02-01T15:04:00.002+01:00

Självklart ska svettfuxen inte bytas ut mot garn, som jag hädiskt nog orerade om i förra inlägget. Svettfuxen är en gräddfil till sinnesro och en källa till träningsvärk. Men frågan är om inte svettfuxen anser att piloten borde ägna sig mer åt virkning i soffan än virkning i sadeln, så att säga...

Såg första filmsnutten på oss härom dagen, som min vän filmade med min nya älskade Ajfån. (Jag hoppas att ni sett vad jag virkat till Ajfånen i inlägget nedan?!). Låt mig säga som såhär: den här ryttaren kommer aldrig till något SM. Där sitter piloten intet ont anande, i tron att ekipaget faktiskt jobbar och är duktigt - och så säger Ajfånfilmen nåt helt annat! Eftersom Ajfånen är alldeles ny så är det nog inte fel på filmen. Tyvärr.

Den fina svettfuxen - är förvisso fin, men - RÖR inte på sig. Han är så oengagerad att det ser ut som en tax som kasar runt i ridhuset. Och här har jag suttit och trott att vi nog är rätt flashiga.

Nåja, det är bara att bryta ihop och komma igen. Nu satsar den här Elitryttaren på att få igång svettfuxen. Problemet är bara att Elitryttaren inte orkar Rida så som det krävs mer än tio minuter. Å andra sidan är ju ett grandprixprogram bara sju minuter, jag får trösta mig med det.

Hur mycket garn tror ni man får för en häst?

2011-01-30T09:12:00.002+01:00

Ellenmamman är fast i virkets träsk. Det är till och med roligare att virka än att rida numera. Vilket man kan förstå, om man hade sett Ellenmamman rida på sistone. Det saknas engagemang, takt, och "pizzazz" som Ellenmammans tränare brukar uttrycka det. Men Pizzazz menas att hästen är snabb upp från marken, atletisk och spjongig. Men för all del, vem är det? Ellenmamman ska minsann inte kasta några hästskor i växthuset. Hon är själv tung i benen och är inte snabb med något annat än att somna tidigt om kvällarna...

Nu funderar Ellenmamman över hur mycket virkgarn man kan köpa för en häst. Inte för att hon har någon tur med att sälja hästen Ralph, det har hon inte - men om hon säljer Ducat då? Då kanske det kan bli några påsar garn?!

Ellenmammans senaste förälskelse är en Ajfån. Och självklart måste Ajfånen ha en sovsäck.

Sleep tight, little iFriend.

Toppen på karriären

2011-01-21T18:07:00.004+01:00

Tänk, alla projekt man engagerat sig i. Alla nätverk man underhållit. Alla arbetsuppgifter man slitit hund för att få ur sig innan deadline. Alla presentationer man hållt, alla taktiska undanmanövrar man gjort.

Mot dessa står de sig slätt:

Har ni någonsin sett något så fulländat, något som vackert i all sin komplexitet? Något så välgjort och estetiskt?! Det skulle möjligen vara något av Josef Franks eller Piet Heins alster, antar jag. Men jag menar något samtida?

Ellenmamman är omåttligt stolt över sina första grytlappar. De månde ha blivit lite sneda, och kanske kanske man bränner sig när man använder dem eftersom de blev lite väl luftiga på sina håll. Men en konstnär måste ha sin frihet att tolka verkligheten med sina egna ögon.

I Ellenhemmet är det dock kris sedan Ellenmamman avslutade grytlapp nr 2 för en kvart sedan. Garnet är slut! Men som tur är har Ellenmamman krävt en resa till Lund i morgon för att hamstra mer. Det förstår ju var och en att en sådan virkkonstnär som Ellenmamman får man inte hindra. Då kan det bli psykoser. Och man vill ju inte sluta som stackars Sigrid Hjerthén!

Alternativ sport

2011-01-16T11:25:00.004+01:00

Sedan jag läste ett inlägg i Angelas blogg om vilken alternativ sportkarriär hon skulle stakat ut åt sig har jag funderat över vad jag själv skulle gjort om jag inte hållt på med hästar.

För all del, jag har faktiskt provat på några sporter under mina dagar, men ingen av dem speciellt framgångsrikt.
Basket var jag ingen stjärna i. Det ingår nämligen att man ska springa över en milslång plan, fram och tillbaka, till synes utan ände. Dessutom ska varenda fruktansvärd tjurrusning avslutas med att man ska kasta en alldeles för stor boll i en liten korg som anpassats efter jättar. Ja, inte är korgen stor och därmed lätträffad, utan jag menar att höjden passar enbart giganter. Ändå gjorde jag en gång 75% av min klass mål i en basketturnering i 8:an. (För minnesgoda läsare pratar vi 1986). 75%! Imponerande statistik. Vi kan ju låta bli att nämna att klass 8B:s tjejer endast gjorde 4 mål totalt under hela turneringen, varav tre av dem kom ur mina händer.

Volleyboll var jag något duktigare på. I denna sympatiska sport ingår ju inte löpning i någon större utsträckning, utan man kan i princip stå stilla och bara vänta tills bollen anländer på ens armar. Nackdelen är om man spelar med klass 8b, där 80% av tjejerna skrek av förfäran när volleybollen närmade sig och i det avgörande skedet - då en sann volleybollspelare tar emot bollen - hoppade åt sidan.

Löpning är en så dum sport att den tänker jag inte ens nämna.

Handboll verkar ju vara ett populärt inslag såhär i VM-tider. Men för en person med begränsat löpintresse och -talang i kombination med väldigt små händer ter sig sporten som ett hån.

Skidåkning slipper man ju som tur är slippa ägna sig åt då man är infödd skåning. De senaste vintrarna har utgjort ett undantag men såsom varande 38-åring kan man glatt luta sig mot sin livserfarenhet och säga "Tried it, didn't like it". För att stå på några pinnar när det är halt överallt, det kan ju inte vara någon intelligent sysselsättning?! Men gudarna ska veta att jag försökt. En gång. En helvetesvecka i Sälen. Aldrig mer. Tror aldrig jag gråtit så mycket eller varit så arg någon gång, vare sig förr eller senare.

Nej, ridning är nog det enda alternativet för undertecknad. Fast det jag sysslar med i sadeln kan nog knappast kallas sport. Det är mer ett alternativt sittande.

Om handarbete vore ett manligt attribut

2011-01-09T18:29:00.005+01:00

Betänk de idrottsliga orättvisor som föreligger vårt kön. Vilka sporter blir OS-grenar? Givetvis de så kallade sporter som har ett traditionellt manligt påbrå. Skytte till exempel. Jag menar, hur jobbigt kan det vara att stå still och sikta på en cirkel några hundra meter bort?! Förvisso förstår jag att det kräver koncentration, men då kunde ju lika bra korsord vara en gren?

Om virkning vore en manlig sysselsättning, då är jag säker på att det hade varit en OS-sport vid det här laget. Betänk bara möjligheterna. Man kan tävla både i att virka snabbt, länge och snyggt. Direkta paralleller till 100 m, maraton och simhopp.

Att Ellenmamman börjat ta strid för virkningens inträde på OS-arenan har givetvis inget att göra med att hon själv försöker lära sig virka i dagarna. Nej, Ellenmamman är alltid opartisk och neutral. Dock kan hon intyga att man får mer träningsvärk av att virka en halv grytlapp än att rida en krävande ridlektion.

Resultatet? Ja, det får ni se när det är klart! OM det blir klart.

En sådan här drömmer Ellenmamman om att virka. Dock tyder grytlappen hon tränar på att det kan ta lite tid innan filten är klar att mysa under...

Saker som inte går att konstruera

2011-01-08T15:50:00.003+01:00

Man kan tillverka bebisar i provrör, transplantera grisorgan till människor och upptäcka partikeldammkorn i fysiklaboratorierna. Varför kan man då inte ta fram:
* strumpor som sitter kvar på bebisfötter
* tekannor som inte spiller
* bh:ar som är bekväma
* godis som gör att man går ner i vikt
* luktfria blöjor
* nagellack som sitter kvar mer än ett dygn
* bebisstövlar som faktiskt stannar på foten
* katter som betjänar sig själv

Hur svårt kan det vara?!

2011-01-04T20:24:00.003+01:00

Två ynka stavelser. Något av det mest ursprungliga ljuden en mänsklig strupe kan frambringa. Ett ord som är detsamma i stort sett över hela världen, från Nya Zeelands maori till Hollands flamländska. Men tydligen ett ord som är övermäktigt för Ellenbebisen.

Mamma.

Man kan tycka att ordet borde vara det enklaste lätet av alla att få ut. Men icke, sa Ellenbebisen. Ord som är lätta att säga är: klocka, titta, diss, kaka och gugga. Och förstås, det mest förnedrande av dem alla: pappa. Ordet pappa viskar hon dock bara, men det är väl för att spara på Ellenmammans känslor. Hon är väl trots sin språkliga funktionsnedsättning en unge med empati, antar jag.

Nu ska Ellenmamman tröstäta några Alladinpraliner i väntan på det magiska ordet.

- Jag kan kanske inte säga mamma, men jag kan spela Für Elise, i alla fall!

Titta, kommer Max

2010-12-28T20:44:00.004+01:00

Ellenmamman erkänner.

Hon hatar böckerna om Max. Speciellt den jävla boken "Max kaka". Den har nämligen Ellenbebisen haft i sin ägo ett bra tag (tack för det, Irene och Kenth!) och är tillsammans med Bebisens visor och ramsor (tack, Ylva!) favoritboken. Och Maxböckerna är pedagogiska, det betvivlas inte.

Det som betvivlas i detta blogginlägg är vilken vuxen som klarar av att behålla vettet efter att ha läst Max jävla kaka 488 gånger.

Titta, kommer Max.
Max ha kaka.
Max tycker om kaka.
God, god kaka.
Kommer vovven.
Vovven tar Max kaka.
Max arg: Dumma vovven!
Vovven arg: GRRR!
Max rädd.
Max gråter.
Kommer mamma. FY FY! INTE TA MAX KAKA!
Max får annan kaka.

Ja, så går historien. Ellenmamman och -pappan kan den utantill. Väcks vi klockan tre på natten av brandsirener är det troligen vad vi kommer att mumla. Och det värsta är att vi har börjat prata i "Max-meningar".

- Titta, kommer pappa!
- Pappa ha sprit!
- God, god sprit.

Ja, eller hur det nu var.

Som tur är hinns även vuxenlitteratur med. För er som inte vann min bloggtävling denna gång, kan jag berätta att Susanne vann Yarden av Kristian Lundberg. Ellenmammans största läsupplevelse 2010. (Andra toppar 2010 är Båten av Nam Le och Niceville av Kathryn Stockett.)

Läs om Yarden här

Vilka är era bästa läsupplevelser 2010?

Ett år har gått

2010-12-22T08:47:00.001+01:00

För ett år sedan bet Ellenmamman och Ellenpappan på naglarna. Klockan nio hade de fått tid för kejsarsnitt i Lund, för att snitta ut en styck bebis ur Ellenmammans gigantiska mage. Ja, rent tekniskt var väl inte Ellenmamman och -pappan just Ellenmamma och Ellenpappa då. Ellenmamman var en uppsvälld bebiskinkubator och Ellenpappan var ett nervöst vrak. Han blev heller inte lugnare av att operationstiden blev förskjuten hela tiden p g a att det kom in akuta kejsarsnitt på löpande band... Men klockan ett var det vår tur att bli föräldrar.

Och ut kom en liten, liten Ellenbebis. Full av liv till att börja med, skrek gjorde hon redan innan hon var helt ute ur operationssnittet faktiskt. Men sen slutade hon andas. Som tur är, slapp Ellenmamman vara med om denna dramatik, den skedde inte i operationssalen utan i ett intilliggande rum. Ellenbebisen kom dock tillbaka efter några skräckfyllda sekunder och sen dess har det varit full rulle.

Ellenbebisen, en timme gammal. Just här visste vi inte att det var en Ellenbebis. Vi funderade på om vi fått en Kerstin, Maja-Stina eller en Ellen.

Jag visste inte att man kunde älska någon så mycket som man älskar sitt barn. Jag har hört folk säga det, men inte förstått.

Grattis, älskade, älskade Ellenunge!

En studie i brott

2010-12-19T20:13:00.000+01:00

För några helger sedan åkte Ellenfamiljen på julmarknad på Katrinetorp. En synnerligen trevlig tillställning, hade den vuxna delen av familjen bestämt sig för. Snöflingorna föll stora och vackra över 1700-talsgården i Malmös utkant.

Men dagen byttes mot tårar då Ellenmamman några timmar senare märkte att busskortet saknades i plånboken. Just det busskort hon samma dag fyllt på med 700 kr för att kunna resa med kollektivtrafikens småsjabbiga gula bussar en hel månad. Eftersom Ellenfamiljens ekonomi är "sådär", för att utnyttja en svag term för rikskris, då Ralphhästen inte blir såld - kändes tragiken överhängande. Ellenpappan tröstade Ellenmamman med att det faktiskt bara är pengar, varvid Ellenmamman snörvlade ännu mer. Ellenmamman förbannade sin egen dumhet. Varför, i hela fridens namn, gav hon Ellenbebisen sin plånbok att leka med på julmarknaden?! Hon visste ju att Ellenbebisen alltid rafsar ut saker ur den?!

Det enkla svaret står att söka i det sociala spelet som kallas uppförande. Om Ellenbebisen får syn på mammas färgglada plånbok och inte får leka med den, uppstår vissa oönskade bieffekter i form av audiella olägenheter av synnerligen hög decibel. Och på en julmarknad ska barn tindra med ögonen, inte låta som mistlurar. För den allmänna fridens skull var det således enklare att ge ungen plånboken och hålla god min.

Idag sitter Ellenmamman och för över bilder från gårdagens ettårskalas. (En enda bild blev med fokus, då Ellenpappan envisas med att ta bilder utan blixt inomhus, eftersom "det blir så hårt med blixt". Jag kan berätta att utan blixt blir det supersoft. Så soft att man inte kan urskilja konturer ens.) Då finner Ellenmamman även bilder från julmarknaden. Och minsann om brottslingen inte är fångad på bild. Frågan är vem Ellenmamman är mest arg på: Ellenbebisen som på bilden härunder kastar bort 700 kr, eller Ellenpappan som fotograferade det utan att tänka på vad som hände?!

Inredningsfantasier

2010-12-15T07:57:00.000+01:00

Som om inte en småbarnsförälder har nog att göra med heltidsjobb, vårdande av relation, Ellenbebisaktiviteter, sömnbrist, Ducattid och pendling - självklart när Ellenmamman en våt inredningsdröm. Ellenmamman och -pappan funderar på hur hallen i Casa Ellenbebis ska gestalta sig. Det har de funderat på i tre år.

Första impulsen var Jugend. Casa Ellenbebis uppfördes 1895 och jugendstilen kändes som att den skulle kunna passa in. Sedan skådade Ellenmamman underbara vit/silvriga tapeter och svängde om i fråga om tapetval. Ellenpappan är lite mer svårvänd (tänk Titanic) och hängde kvar i Jugendepoken.

I helgen åkte Ellenfamiljen till Colorama i Veberöd där världens bästa färg/tapetrådgivare jobbar. Denna underbara dam har mer eller mindre bestämt alla våra färger och tapeter vi hittills valt till huset. Hon är ett sant inredningsgeni, utan att ens vara på plats i huset! Den enda färg hon inte hjälpt oss välja är också den Ellenmamman är mest missnöjd med. (Det var Ellenpappan som insisterade på färgen Lady Vanilj och han fick ivrigt medhåll av en okunnig färgförsäljare i Lund.) Nåväl, uppdraget för Ellenfamiljen var att sätta sprätt på några bonuscheckar som löpte ut vid årsskiftet och några rullar barntapet beställdes som fondvägg i Ellenbebisens framtida rum. (Undrar om hon kommer att tycka den är fin när hon är 12? Det är väl vid den åldern Ellenmamman släpper iväg henne till ett eget rum på andra sidan korridoren.)

På färgaffären hittade Ellenmamman sin drömtapet. I ärlighetens namn ska väl erkännas att Ellenmamman ofta hittar sin drömtapet. Men det är väl bra att man är flexibel?!

Vad säger ni om denna fantastiska tapet i hallen? Lite Jugend, men ändå nyskapande. Amy Butler har gjort tapeten.

And the winner is...

2010-12-11T08:15:00.000+01:00

.... SUSANNE!

Grattis till läsupplevelsen, Susanne. Din julegave kommer inom kort i posten.

Jag kan berätta att dragningen gick helt odramatiskt till. Ellenpappan ombads säga ett nummer mellan ett och nio (helt ovetande om att han skulle göra någon av de nio kommentatorerna lycklig). Ellenpappan valde tre, och den tredje kommentaren var lagd av Susanne.

Jag tackar för era boktips. Men [Marajna], menar du verkligen att du läst alla Proust?! Det trodde jag inte att någon klarat av med livet i behåll.

Jag avslutar dagens vinstblogginlägg med ett nytt boktips åt er: Niceville av Kathryn Stockett.

Känner du någon praktikant?

2010-12-10T09:52:00.001+01:00

Bloggvänner!

Har ni någon i er bekantskapskrets som kan tänkas vilja vara praktikant på ett hästhotell/Trav-/galoppstall? Det ligger strax utanför Malmö och praktikanten kommer att jobba med min goda vän Angela. En kul typ som inte har förstått att det är livsfarligt med galoppörer.

http://blogg.sunnanahast.se/#post468

En julegave

2010-12-03T18:52:00.000+01:00

Juletid klampar in med stövlar stora,
lämnar blöta pölar i tamburen.
En högtid att värdesätta det vi kan förlora,
mellan klapphets och pepparkaksdjuren.

En egen bloggtävling vill jag starta,
för alla läsare av min vrå.
Jag vet att ni är litterära och smarta,
så var med och tävla i midvintertimmen blå!

Jag ger helt enkelt bort en härlig läsupplevelse till en av er i jul. Det enda jag skulle önska i utbyte är att ni skriver ner två favoritböcker här i kommentarerna. Jag lottar ut julklappen om en vecka, dvs lördag 11 december. Viel Glück!

En läsupplevelse kan bli din!

Ellenbebisen - ett under av humor

2010-11-30T19:17:00.000+01:00

Ellenbebisen har ärvt sin mammas talang för humor, det ska Gudarna veta. Gott så.

I morse ringde den analoga väckarklockan vid samma tid som den alltid är inställd på. Sällan hör Ellenmamman den dock ringa, då hon (och Ellenbebisen och Ellenpappan) i regel vaknar tidigare än klockan. Men vad gör så det, då tar Ellenmamman bara den tidigaste bussen på morgonen till jobbet och tjänar in go'a flextimmar. I morse hörde dock Ellenmamman signalen, och sömndrucken stapplade hon halvblind ut till badrummet där morgontoaletten utfördes. Efter en dusch, hårtork och lite nya kläder kände sig Ellenmamman redo att möta dagen. Smidigt löper hon ner för trappan för att kolla klockan på spisen. 5.05 sa den. Ellenmamman blinkade likt Mr Magoo. Vad är nu detta för alternativ verklighet jag störtat in i, tänkte Ellenmamman och vände sig om för att hitta revan i dimensionen hon trillat igenom. Men även klockan på mikrovågsugnen sa 5.05.

Ellenbebisen hade helt enkelt lekt med väckarklockan och ställt den på 4, istället för 6. Jamen, vilken bra idé! Det drabbar ju ändå ingen med sömnbrist, skrattade Ellenmamman högt.

Eller så gjorde hon inte det.

Växeln hallå, hallå, hallå...

2010-11-28T20:27:00.000+01:00

... koppla mig till huvudkontoret!

Sömnbrist, julstress, hästpanik och socialiseringsförsök gör sitt till. Ellenmamman är inte på topp, rent intellektuellt. Inte kroppsligt heller, ska erkännas. I fredags besökte Ellenmamman jobbets källargym för första gången på 1 1/2 år. Det krävs inte mycket fantasi att föreställa sig hur det känns i Ellenmammans kropp just nu. Trögt, motigt och värkande är klara underdrifter. Att gå på gym är möjligen det tristaste man kan göra. Den som uppfann strumpbyxan tror jag även uppfann gymmaskinen för så kallade leg curls. Förvisso har jag rätt håriga timmerstockar till ben, men lockiga är de inte. Och det är dessutom inte lockighet som avses. Nej, i denna tortyrmaskin ska man medelst liggande på magen dra upp en stång som är fästad vid ens hälsenor. Det kan tyckas enkelt i skrift. I verklighet är det en helt annan femma. Ja, faktum är att just fem kg var vad Ellenmamman klarade av i helvetesapparaten i 3x10 repetitioner. Fem kilo är det lägsta vikten man kan ställa in över huvud taget. Det känns onekligen genant att vara så svag att man inte ens orkar lyfta sitt luktsalt med lårens baksidor.

Något annat som är genant är hjärnans degradering. Ellenmamman har alltid haft ganska höga tankar om sin egen intellektuella kapacitet. Hon är inte alltid säker på att hon utnyttjat den till hundra procent, men att den finns där har hon känt sig ganska förvissad om.

Men nu är hon inte så övertygad längre. Nästa år ska Ellenmamman åka med några tantkompisar till Holland för att kolla på blomsterlök. (Jag väljer att inte kommentera det i detta inlägg.) Ellenmamman har fått i uppdrag att boka flygbiljetter och på internetsajten där hon skulle utföra sitt uppdrag frågades det efter resenärernas första namn i passen. Ikväll bad Ellenmamman Ellenpappan att kolla i passet vad det stod för förstanamn i Ellenmammans pass. Hon misstänkte förvisso att det stod Ilse, då hon är döpt till den ologiska namnföljden Ilse Anna-Karin, men bäst att ta det säkra före det osäkra. (Jag väljer heller inte att kommentera att det står på Ellenpappans lott att ha koll på passen, ekonomi, däckbyte och panntömning).

Ellenpappan ilar iväg på sina vältränade ben (grr!) och återvänder med orden:
- Det stod Ilse!
- Nisse? replikerar Ellenmamman.

Då blev Ellenpappan faktiskt frisk från sin tillfälliga magsjuka. Hånskratt botar nämligen krämpor. Tänk på det nästa gång du står med penicillinet i högsta hugg!

Den akademiska bonnahålan

2010-11-28T11:17:00.000+01:00

Man vet att man är i Lund när barnen i pulkabacken INTE skriker:
[Se:iiij åpp iij backen darr nei:jre! Ni:u kåmmer jao å mijn snååreijserr!]

I Lundabacken hörs istället akademikerskånska, med stockholms-r fast med skånsk intonation i utropen. Det låter ungefär som om tio små Bodil Jönsson är ute och åker pulka.

Pulkaåkning i Lund. än så länge dialektlös

Bortbytingen

2010-11-20T15:51:00.000+01:00

Tänk att någonstans sitter en familj med vår feta, fula och oregerliga unge. För någon annan förklaring finns inte till att vi fick med oss den här fantastiska Ellenbebisen hem från BB.

- Är det någon som sett min RIKTIGA mamma och pappa?!

Inte för att skryta...

2010-11-20T09:30:00.001+01:00

... men... (vem tror jag att jag lurar?! Varför har man en egen blogg om inte för att skryta?!)

Innan tuppen galit tre gånger (om nu tocken är en sjusovare och sover till 09.30) har jag hunnit:
* städa toan nere
* plocka undan tvätt
* hänga ny tvätt
* mata Ellenbebisen
* byta på Ellenbebisen
* titta på det svårmodiga "Drömmarnas trädgård" tillsammans med avkomman
* duka fram frukost åt Ellenmamman och den sjuke Ellenpappan
* plocka ihop Ellenbebisens trehundra böcker som låg spridda över vardagsrumsgolvet
* duscha
* baka en morotskaka

SAMT

* baka en vit chokladkladdkaka.

HÄPP!

(Och när man är så här supereffektiv är det faktiskt inte konstigt att det blir lite fel. Som att jag glömde lägga i de hackade valnötterna i morotskakesmeten eller att jag råkade sätta ugnen på grill. Men det är inget att hänga läpp för. HÄPP!)

Den vilda jakten på tiden

2010-11-09T20:30:00.000+01:00

Den här bloggen är snart lika aktuell som anslagstavlorna i korridorerna. Kommer ni ens ihåg anslagstavlorna som man använde sig av för att kommunicera med medarbetarna, innan intranätens, facebooks och mailens tid? Där klippte man ut artiklar i dagens tidning som handlade om jobbet eller annat intressant, hängde upp julfestinbjudan och information om vaccination.

Ungefär så trendig känns den här bloggen... Det är svårt att hinna, får en jäktad småbarnsmor erkänna. Upp innan tuppen ens hunnit gå och lägga sig, iväg med en okristligt tidig buss till jobbet för att komma hem när det redan varit mörkt ett halvt dygn (nåja, så känns det åtminstone) för att ägna några timmar åt att bli klängd på av Ellenbebisen. De dagar jag inte försöker ta mig till stallet och min häst, vill säga. Densamme är sorgligt nedprioriterad. Orken är inte på topp helt enkelt.

Ellenmamman och -pappan har känt av en smärre höstdepression och på vad sätt botar man inte bättre en dylik än med ett besök på Ystadslätten hos goda vänner. Genom att åka iväg på kvällen späder man ut sällskapet och behöver inte reta sig på varandra, och den fina följdeffekten är att Ellenbebisen får umgås med lite "nya" människor. I alla barnböcker har Ellenföräldrarna läst om hur viktigt det är att låta barnet socialisera sig med såväl vuxna som barn nämligen, och som de goda barnaalstrare de är (eh.... vid 37 års ålder) försöker de lydigt följa de oskrivna reglerna.

Ellenbebisen tyckte att den stora dobermannen hos vännerna var högst dubiös. Han skällde så högt. Mycket högre än den lille Huliganen som Ellenbebisen känner ganska väl. (Och har dängt i huvudet ett antal gånger). Men dobermannen hade ett väldigt försonande drag, enligt Ellenbebisen. Han satt i bur. Dobermannar bör alltid sitta i bur, om man frågar Ellenbebisen.

I Ystadhushållet befinner sig även en liten alabasterängel av 1700talssnitt. Gyllene korkskruvslockar, stora ögon och en hejdundrande energi kännetecknar 3,5-åringen i familjen. Ellenbebisen tyckte att 3,5-åringen var väldigt spännande. Och 3,5-åringen förbarmade sig och "lekte" lite med Ellenbebisen. Dock förstod hon inte varför Ellenbebisen tvunget måste riva de uppbyggda tornen av klossar hela tiden. Ellenmamman och Ellenpappan ska låna "Den tyranniska bebisen" på biblioteket i Dalby och se om de behöver vara oroliga.

Ellenbebisen har för övrigt regredierat ifråga om språkutveckling. För någon vecka sedan var Ellenföräldrarna stolta över Ellenbebisens första ord (förutom Titta): Klocka. Nå, om vi ska vara riktigt petiga var det inte ett klockrent (ha ha) "Klocka" som kom ur hennes rosenknoppsmun, utan mer ett Kåcka, men det behövs ju inte så mycket fantasi för att inse vad den begåvade ungen syftade på. Och var man osäker kunde man ju bara kika på vägguret som bebisen pekade på. Men hur vi än tvingar henne nu, inte säger hon Kåcka inte. Inte mamma och pappa heller för den delen. Det enda hon säger är Diss. Till allt. Vi vet inte om hon är så långt före sin tid, och kör den svårimponerade Malmöstilen, så att hon dissar allt hon ser och hör, eller om hon försöker uttala det engelska ordet för "detta". Det som talar för det sistnämnda alternativet är att hon är sin fars dotter, och Ellenpappan uppvisar samma talfel då han ska säga This,

Någon som däremot talar väldigt bra var den 3,5-åriga lockiga ängeln. Munnen gick i ett, i stort sett. Ellenbebisen gjorde stora ögon och viskade Diss någon gång.

Då tittade Guldlock på Ellenbebisen och vände sig sedan bekymrat mot Ellenmamman och sa:
"Hon pratar inte mycket, va?"

Ridå.

Effektivitetens mästare

2010-10-28T07:52:00.000+02:00

Jag tyckte jag var effektiv förut. Hann med mycket - planera helger, jobba i projekt, umgås med vänner och sköta häst och ridning på ett acceptabelt sätt. Men det var inte effektivitet, det var en liten fis i en korgstol!

Nu däremot, nu är jag effektiv. Jag rusar genom tillvaron som ett höghastighetståg fyllt av slagkraftighet.
Under tiden jag borstar tänder hinner jag i regel plocka undan tvätten.
Medan Ellenbebisen matas läses Sydsvenskan. Ja, det är inte alltid dagens tidning jag får fatt i, jag hinner nämligen aldrig läsa tidningen på morgonen längre utan får bläddra igenom den på kvällen. Och då ligger det i regel en hel hög med tidningar på bordet. Men det spelar ingen roll, jag har troligen inte hunnit läsa dem i alla fall.
När vi är ute på promenad med vagnen passar jag på att ringa samtal jag inte hunnit, till släkt och vänner eller varför inte hästförsäljaren. (Ja, det är en annan historia som jag helst inte vill tänka på. Ralphjävelen är fortfarande inte såld)
Men frågan är om inte rekordet slogs igår.

Till Lund gick färden på kvällen för att köpa ny fläkt till köket. Jag och Ellenbebisen tänkte hasta inom det lokala köpcentret för att köpa nya skor till mina stackars halta, inflammerade fötter. Fem minuter innan slutmålet för vår resa fick jag en briljant idé: Vi kan ju ringa tant Irene och farbror Kenth och höra om dessa lundabor skulle vara intresserade av att hysa Ellenbebisen under en timme medan vi vuxna shoppade fläktar och skor. Tant Irene kan man lita på. Hon accepterade glatt och Ellenbebisen lämpades av på Sliparelyckan.

Fulla av iver åkte vi så till shoppingcentrat. Ellenpappan styrde vidare mot köksaffärerna och själv rusade jag runt som en skållad råtta i köpcentrats labyrinter. På tjugo minuter, jag överdriver inte, hade jag shoppat nya skor, nya jeans OCH ny jacka. Sen fick jag gå och vänta på den högst ineffektive Ellenpappan som alls inte shoppade fläkt på tjugo minuter. Han klarade det inte alls, om vi ska vara ärliga. Så nu är vi fläktlösa, men dock inte byxlösa!

Mina nya pjucks, och en del av de nya jeansen. Kanske jag borde starta en modeblogg?!

Framsteg föder framsteg

2010-10-25T09:06:00.000+02:00

- Två små risgryn till tänder
- No hands i tio sekunder
- "Kåcka"
- "Tittaaaa"

Det är nästan så man kan bli religiös. Men bara nästan.

Precis som andra barnfamiljer

2010-10-17T19:10:00.000+02:00

Jaha, så var man precis som alla andra småbarnsföräldrar. Om jag någonsin närt en förhoppning om att vara unik är den definitivt tillintetgjord nu. Jobblivet har åter börjat för Ellenmamman och hon tycker givetvis det är jätteroligt att jobba. Hon gäspar sig igenom dagarna och försöker hålla sig vaken ända till bussen går hem. Precis som alla andra småbarnsföräldrar känner hon sig sällan riktigt pigg, och nu börjar hon förstå varför småbarnsföräldrar faktiskt är så tradiga. Precis som hon tänkt att hon inte skulle bli själv.

Minuterna med Ellenbebisen känns dyrbara och när man lämnar hemmet 06.20 och kommer hem 17.00, vilket innebär tre timmar innan Ellenbebisen somnar för natten - då är man inte sugen på att göra något annat än att gosa med Ellenbebisen. Ellenmamman tackar vänligt nej till alla efterjobbaktiviteter, och det är med stor viljestyrka hon tar sig till stallet och den jätteroliga hästen.

Spiken i kistan är att Ellenmamman och -pappan planerar att ge en fotokalender till vareviga släkting som någonsin funnits. Hur medelsvensson är inte det? Och det värsta av allt: vi gillar det!

Att dagens oktoberbild gick om intet var förstås en miss i beräkningarna. Ellenbebisen somnade omedelbart efter att vi applicerat henne i vagnen och hurtigt traskade mot lönnlöv i sprakande höstfärger. När hon äntligen vaknade började vi desperat spana efter lämpliga oktoberfotofonder, men då tog kamerabatteriet slut. Ja, så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter, som en medelsvensson skulle säga.

Huliganen vs Ellenbebisen

2010-09-24T18:59:00.000+02:00

I Ellenfamiljens bekantskapskrets ingår Huliganfamiljen. Huliganen är en västgötaspets i sina bästa år (varje år är hans bästa år, enligt honom själv), och ni kan läsa om hans liv och leverne i den utmärkta bloggen Västgötaspets och trädgård. Ellenmamman kände sig hugad att göra en jämförelse mellan Ellenbebisen och Huliganen, efter att ha läst en genetisk notis under dagen om hur lika människor är apor. (Ja, notisen var inte genetisk, den var ju typografisk, men ni är ju intelligenta läsare allihopa, så närmare förklaring behövs nog inte). Nåväl, med ett dubiöst förflutet i genetikens skumma korridorer, vill Ellenmamman i alla fall pröva sina vingar inom denna så bespottade och feltolkade gren av vetenskapen. (Observera att Ellenmamman i sin krafts dagar faktiskt var erbjuden inte en, men två doktorandtjänster: en inom prokaryot molekylärgenetik och en inom eukaryot molekylärgenetik! Den tuffa Ellenmamman tackade dock nej till dessa supersexiga erbjudanden och började jobba kommunalt istället. Snacka om sex appeal!)

Åter till den jämförande studien. Ellenmamman har nämligen uppdagat en rad skrämmande likheter mellan Huliganen och Ellenbebisen.

Respektlösheten. För Ellenbebisen är ordet "NEJ!" en skrattutlösare. Varje gång Ellenmamman eller -pappan ryter i med sina myndigaste stämmer vänder hon sig mot oss och spricker upp i världens leende. Ellenföräldrarna undrar nu ängsligt hur man lär en 9-månadersbebis innebörden av ordet Nej? Och till Huliganen kan vi uppenbarligen inte vända oss. För honom existerar endast en sorts handlingar: de som resulterar i Frolic. "Lyda" är inte ett ord som ingår i Huliganens vokabulär, däremot "gör-det-här-och-du-får-en-Frolic".

Matvalet. Såväl Ellenbebisen som Huliganen visar en viss tveksamhet inför den föda som erbjuds dem, men samma iver inför föda som inte är ämnat för dem. Huliganen kan ägna timmar åt att äta upp en handfull "piller" (dvs hundfoder), men det tar honom cirka 3,7 millisekunder att äta upp en handske någon tappat på golvet. Jag lovar, en partikelaccelerator är långsam i jämförelse. Likaså tar det lång tid att utfodra Ellenbebisen med hennes kulinariska barnmatsburkar, och det tar ännu längre tid att trycka i henne den mat Ellenmamman med jämna mellanrum känner sig nödsakad att laga åt henne (herregud, vad skulle Anna Wahlgren säga om köpemat?!). Att äta papper, löv, grus, pinnar eller döda insekter däremot - det går snabbare än Ellenmamman hinner säga Marabou.

Ellenbebisen äter smörgås på Östarp idag. Det gick inte fort.

Uthålligheten. Precis som Huliganen tycker Ellenbebisen att pådyvlade aktiviteter är rätt trista. Huliganen tycker t ex att lydnadsträning är rätt pekka. Booooring, utropar hela hans myndiga lilla västgötakropp. Och så tar han lite egna initiativ för att liva upp det hela. Som till exempel att stanna mitt under det fria följet på lydnadstävling, för att snusa på något betydligt intressantare. Eftersom västgötaspetsar är sådär tre äpplen höga och det under fritt följ ingår att man INTE ska titta på sin hund, märkte inte Huliganmatten detta förrän momentet var helkört. 0 poäng på det momentet, och en tävlingskarriär som blev lika kort som Huliganens ben. Ellenmamman utsätts för samma uthållighet från Ellenbebisens sida. Saker som Ellenmamman erbjuder är urtrista. men saker som Ellenbebisen själv hittar på är toppen. Exempel: bli matad är förnedrande - att äta själv är innovativt (tro mig, vi hade velat att hon åt i ett slakteri där man lätt kan spola av väggarna), att gunga som en småunge är trist - att vrida sig i gungan så att man nästan trillar ut är skoj!

Kattfascinationen. Huliganen hatar vissa saker. Att någon klampar in på hans kontor är en sådan sak. Katter är en annan sådan sak. I Ellenfamiljen ingår två katter, åldermannen (och möbeln) Måns samt ungtuppen Tjippen. Hela Huliganens inre skriker "Spring så jag får jaga dig!" när han känner kattens feromoner. Som tur är - för katterna - är han kass på att se dem om de inte rör sig. Något som i alla fall nestorn Måns lärt sig; han håller sig blick stilla när Huliganen är i närheten. Som en sengångare faktiskt. Vid närmare eftertanke beter han sig alltid som en sengångare. Ellenbebisen är inte mycket bättre hon, men vi tror inte hon drivs av samma kattplågarmentalitet som Huliganen. Hon drivs snarare av upptäckarglädje. Och så är hon ju ett forskarämne. "Hur hårt kan jag slå den här katten Tjippen med ett skohorn innan han sticker?", "Kan man dra i de här håren?" och "Tycker Måns om att bli sparkad i huvudet?"

Kicking some cat.

Den oroväckande tystnaden. Den största gemensamma nämnaren mellan Ellenbebisen och Huliganen är dock den oro som avsaknanden av ljud väcker hos de vuxna i närskapet. När det är tyst från Ellenbebisen eller Huliganen strömmar tusentals illabådande tankar igenom ens hjärna. Och de är nästan alltid sanna. Antingen sitter Ellenbebisen med en lerig fotbollssko i munnen, eller så har Huliganen hittat en av Ellenbebisens leksaker som han absolut inte får ha. När det är tyst, då vet man att Ellenbebisen/Huliganen är lycklig. Och när någon av dem är lycklig, innebär det i regel att man själv är olycklig.

Fel fokus

2010-09-21T16:17:00.000+02:00

När man har en alldeles egen liten Ellenbebis i familjen får man lite perspektiv på tillvaron. Och tro nu inte att jag ska mässa om det religiösa i en barnkram, det kärleksfulla i att betrakta en sovande bebis eller vördnaden man känner inför livets mysterier. Nej, jag menar att man får lite nya insikter på vad man kan intressera sig för i livet.

Ellenbebisen har nämligen ett helt annat fokus än vi vuxna. Och frågan är vem av oss som har fel fokus?

Ellenmamman tänker i kalenderdagar och timmar, och planerar som vanligt dagarna i stort sett efter ett rutmönster.
Ellenbebisen kan mycket väl bajsa precis när man klätt på henne hennes finaste kläder och är på väg till kalas. Eller för all del somna gott tjugo minuter innan vi måste köra till bvc. Vad vet väl en Ellenbebis om klockan?

Ellenmamman försöker skapa sig en överblick över tillvaron genom lite snabba utvärderingar. Snabbt spejas omgivningarna av och prioriteringarna börjar hagla i hjärnan. "Dammsuga i köket först, sen plocka undan på bordet, och därefter torka av soffbordet".
Ellenbebisen förlorar sig i detaljer inom loppet av en sekund. Total koncentration kan läggas på en makaron som hamnat på köksgolvet, ett björklöv kan undersökas i tjugo minuter.

Ellenmamman är äckligt pedagogisk och vill gärna visa Ellenbebisen världen. Under dagens utflykt till Angela skulle hönsen förevisas för Ellenbebisen. "Titta nu här, Ellenbebisen" sa den snälla värdinnan och satte ner Ellenbebisen utanför hönsgården, där allehanda exotiska fjäderfä huserade.
Ellenbebisen förlorade sig omedelbart i att kika på gräset under fötterna och struntade högeligen i äggproducenterna.

Undrar vem det är som har fel fokus av oss...

Saker som var bättre förr

2010-09-13T16:37:00.000+02:00

När man är liten är det onekligen vissa saker som är bättre.

1. Ansvarsfriheten.
Du behöver inte ta ansvar för dina toabesök, dina måltider eller undanplockningen efter dig. Det är någon annan som hänger dig i hasorna hela tiden och sopar upp dina matrester, dina leksaker och för all del dina exkrementer.

2. Skorna
Det finns inte lika roliga skor till vuxna som det finns till bebisar. Inte heller har bebisar krav på sig att ha högklackat eller annat obekvämt. Nej, bekvämt är ordet. Och festligt.

Dessvärre fanns de inte i storlek 38 på toffelhjalten.se

3. Kläderna.
Kläderna passar alltid. Jag behöver nog inte förklara mer för den kvinnliga delen av bloggosfären.

4. Mössorna.
Mössorna är sötare, roligare och dessutom klär man i mössa när man är barn. Tänk vilken succé du skulle göra om du som administrativ chef kom intågande en måndagmorgon på kontoret iförd denna huvudklädnad:

Ellenmamman ber om ursäkt för suddigheten, vissa bebisar är väldigt livliga.

Plötsligt händer det

2010-09-08T10:37:00.000+02:00

I några veckor, för att inte säga månader, har Ellenföräldrarna oroat sig över Ellens avsaknad av vissa ting. Dessa ting är hår, tänder och krypkapacitet. Ellenbebisen är så tidig på allt annat att det känns som en avvikelse att dessa ting uteblivit.

I stort sett varje dag inspekteras gommarna, och det lockas till höger och vänster, för att krypmekanismen ska utlösas. Men icke sa Nicke. Ellenpappan har dessutom övat flitigt på krypteknik, för att visa Ellenbebisen hur det går till. Hon har glatt åskådat och sen satt sig upp på rumpan och varit lika glad för det. Eller så har hon ställt sig upp och skakat på sina tåspetsar.

Den 1 september hade Ellenmamman bebisledigt på förmiddagen då hon med andan i halsen besiktigade den nya hästen. När Ellenmamman efter denna pärs ringer hem till Ellenpappan för att berätta att allt gått bra och herr Häst nu ingår i Ellenfamiljen, gratulerar han först och frågar sen: "Gissa vem som börjat krypa idag?".

Men är det rättvist?

Ellenmamman är borta fyra timmar och missar därmed sin dotters första darriga kryphasningar?! Det är lika bra att erkänna, Ellenmamman är bitter.

Sexy baby

2010-09-03T12:47:00.000+02:00

Dagens lektion hålls i Pole dancing. Den hålls av den enda i Ellenfamiljen som är vig nog att få upp fötterna på bordet då hon sitter i stolen. Ellenmamman skulle bryta lårbenshalsen om hon försökte.

Pole dancing, fritt tolkat av Ellenbebisen

Börja alltid uppträdet med ett leende. Ett smajl är vägen till publikens hjärtan.

Visa gärna hur djupt du kan gå, att vara tänjbar är väldigt attraktivt har jag sett på Mitt i naturen.

Nu är det dags att angripa stången som om du ägde den. Stången är din vän, inte din ovän!

Nu är det dags att avancera uppåt, strääääck på kroppen! Och tänk på att ha sensuella handrörelser!

Och för Guds skull, show some ass!

Den stora tröttheten

2010-09-01T17:44:00.001+02:00

Idag blev jag och medryttaren ägare till Ducat, vår (!) vackra 8-åring efter Dardel.

Och nu är jag så trött, så trött, så trött. All förväntan, all oro och all nervositet som pös ut hos veterinären. Självklart fanns det småsaker att anmärka på, men inget som skulle förhindra ett köp av en hobbydressyrhäst. Puh. På rekommendationer skrev veterinären sadelbyte och noggrannt stärkande av bakdelen. Så nu ska sadeljakt inledas.

Men eftersom man är människa tog genast nästa oro över - vad händer om inte Ralph blir såld ganska snabbt?! Jag ska betala "min del" av Ducat siste september, och jag ringde försäljningsstallet idag för att berätta att jag köpt häst och att jag därför gärna vill ha honom såld. Men han är ju inte så lätt... En spekulant hade varit och provat honom men givetvis hade han börjat stöka i bytena. Ditte (som försäljaren/tillridaren heter) säger att han är en jättefin häst men att man måste vara en väldigt duktig ryttare för att reda ut det. Det är så viktigt att sitta still, sa hon. Tell me about it tänkte jag. Hon ska försöka få en av sina juniorer att köpa honom, för hon tror att det vore en bra matchning. Men i värsta fall tar det en månad till.

Tänk om man bara kunde GLÄDJA sig mer än en kvart... :o Kanske har det med tröttheten att göra också.

Men Ducat, du är VARMT välkommen hem till mig/oss! Du är efterlängtad!

Ur led är tiden

2010-08-30T13:33:00.000+02:00

På onsdag förmiddag åker vi till veterinären med svettfuxen för att besiktiga honom. Om två dygn kan jag alltså vara hästägare. (Och nej, Ralph är inte såld än, så jag är ju dubbel hästägare. Trippel dito om man räknar in Ernie... )

Tiden går så långsamt. Den sniglar sig fram utan hänsyn till mina känslor.

Hur är det för er, går tiden långsamt eller fort just nu?

Framtida karriärmöjligheter

2010-08-24T08:58:00.001+02:00

Nu har Ellenbebisen fyllt 8 månader. Det är dags att fundera över hennes yrkesbana. Det ska grundläggas i tid, resonerar Ellenföräldrarna och lägger pannorna i djupa tänkarveck.

- Boxare, hävdar Ellenmamman, med tanke på Ellenbebisens enorma styrka.
- Kanske till och med thaiboxare, fortsätter hon, eftersom bebisbenen sparkas hårt.

- Gräsätare, kontrar Ellenpappan, som vurmar för det biologiska i livet, och det har dessutom visat sig att en av Ellenbebisens favoritsysselsättningar är att smaska i sig grässtrån.

- Men ingen blir fet av att äta gräs, säger Ellenmamman bekymrat och tänker på de våldsamma fyrverkerispyor som blev resultatet av gårdagens grästuggande.

Och fet är ju inte något som kännetecknar Ellenbebisen direkt, så en karriär som herbivor (växtätare med ett finare namn, Ellenmamman vill ju gärna få nytta av sina högskolepoäng i zoologi någon enda gång i livet), känns som en dålig idé.

- Vad sägs om provsmakare då, spekulerar Ellenpappan vidare.

Inte så dumt, med tanke på Ellenbebisens omedelbara respons på maträtter som de hurtfriska Ellenföräldrarna presenterar för sin avkomma. Gårdagskvällens provsmakning av hemmagjord havregrynsgröt med finrivet äpple lär gå till historien. Att ett barn på blott åtta månader kunde uppvisa så många äcklade miner trodde man inte. Hon krönte det hela med att klökas rejält vid den tredje skeden vi trugade i henne. Om det beror på havregrynsgrötens allmänna äcklighet (se Semper et al, Journal of clinical baby eating, 2004), eller Ellenmoderns kokkonst står skrivet i stjärnorna.

Under tiden är Ellenbebisen obekymrad om sina framtida karriärvägar. Hon har nämligen redan valt. Hon ska bli VVS-ingenjör.

"Jag älskar termostater!"

I morgon är en annan dag

2010-08-21T15:14:00.000+02:00

Vissa dagar borde man stannat i sängen. Idag var en sådan dag. Men med en Ellenbebis i familjen är det inte direkt läge att ligga och dra sig i sängen halva dagen ens - eftersom hon ofelbart vaknar senast sex varje dag. (Och då har hon ändå varit vaken minst två gånger under natten också).

I morse studsade Ellenmamman glatt upp och utfodrade Ellenbebis med gröt klockan halvsju. Idag skulle det minsann fyndas. Barnloppis i Malmös folkets park, och Ellenmamman kände ett starkt behov av att införskaffa koftor i storlek 74 (nästa storlek Ellen ska till, och det kommer nog snart, hoppas Ellenföräldrarna efter allt smöritutande), kanske några små skor och gärna blå byxor. I vanlig ordning planerade Ellenmamman dagen in i minsta detalj, med körschema och allt. Ellenpappan såg trött ut, men bilen rullade trots det ut från parkeringen vid kvart i nio-snåret, som Ellenmamman planerat.

Men där började det gå fel. Först var det konstig skyltning i Malmö, som Ellenmamman inte såg så bra från baksätet. Eftersom Ellenpappan får panik så fort han passerat "Välkommen till Malmö"-skylten, brukar han förlita sig på Ellenmammans lokalkännedom om staden. Eftersom hon inte kunde ta sitt ansvar tog det hur lång tid som helst att komma in till centrala Malmö. Vi hann se lite av Rosengård, dock inte mycket, och sedan det mesta av Kirseberg. När vi äntligen kom fram till folkets park var det förstås fullt på precis alla gator intill. Ellenfamiljen uppsöker ett parkeringshus i närheten, ett parkeringshus vi aldrig testat förut.

Varför såg vi inte tecknen? En grävling sprang snett över gatan, ett nyckelformat moln hängde över parkeringshuset och morgontebladen snurrade motsols. Vi hade ju blivit varnade. Dessutom funkade inte insläppningsbommen som förväntat i p-huset, men inte ens den sista varningen tog vi på allvar.

In i p-huset (Korpen, för er som vill undvika det i framtiden) och väcka Ellenbebisen som sovit imponerande 20 minuter. In med ungen i vagnen, lasta vagnen med skötväska, kylväska och andra livsnödvändiga saker man asar på som småbarnsföräldrar. När vi gick förbi hissen kom den precis ner till vårt plan. Jaha, tänkte vi oskyldigt, man kan ta hissen upp, det var ju smidigt.

In med Ellenfamiljen i den lilla, lilla hissen och så tryckte vi på den enda knapp som verkade logisk. Hissen gav sig av. Tills vi befann oss mellan två våningsplan. Då stannade den.

Vilken lämplig lördagssysselsättning när man är en familj bestående av en neurotisk 37-åring, en godmodig 37-åring och en aktiv 7-månadersbebis: att sitta fast i en liten hiss! Ellenpappan ringde servicenumret som stod på väggen (fast innan dess hade förstås Ellenmamman fått ett smärre utbrott och hävdat att "det kommer inte att vara någon TÄCKNING!!!"), och fick garantier på hjälp inom en halvtimme.

"En halvtimme?! Vi har en liten bebis här hos oss!" utbrast Ellenpappan. Men hisstanten visade ingen pardon.

Ellenmamman och -pappan gick igenom alla tänkbara visor, lekar och ramsor för att hålla Ellenbebisen på gott humör. Det belönade hon med att bajsa. Det finns inte gott om utrymme i en hiss för vagn, 2 föräldrar, 1 bebis samt en skötväska som ska läggas ut på det (räliga) hissgolvet. Men nöden har ingen lag. Nu var det alltså inte nog med att vi satt fast i hissen. Vi satt fast i hissen med en bajsblöja.

Efter fyrtio långa minuter blev vi utsläppta. Det visade sig att vi inte alls skulle kunnat få igång hissen, då den krävde "blipp", vilket vi inte hade. Nej, men FÖRLÅT oss då!

Ellenfamiljen längtar efter hissmusik.

Rusade iväg till barnloppisen där det var alldeles för varmt, alldeles för mycket folk och alldeles för lite saker som Ellenmamman hade tänkt köpa. Och ändå kom vi hem med en hel kasse full av kläder. Kostar de fem kronor styck är det svårt att låta bli... Ellenmamman hittade en fin hemmasydd haklapp också, men eftersom det var dagen då allt gick oss emot tappade hon den. När hon upptäckte det gick hon tillbaka för att köpa en ny (och retade sig på att hon förlorat hela 15 kronor), och då fanns det inte kvar i det snygga tyget. I ren desperation köpte hon en beige. Den mesigaste färgen av alla.

Ellenbebisen och Ellenpappan är glada för att ha kommit ut i frihet. (Folkets park)

Såhär kan man också göra

2010-08-16T14:46:00.000+02:00

A-K rider välutbildad ferrari

Drömhästen är orange

2010-08-15T17:11:00.000+02:00

Vi har provat många hästar nu. Och så har vi provat den rätte. Det kändes som att komma hem helt enkelt. Han är inte flashig. Han är inte utbildad t o m Grand Prix. Men han är bara 8 år, supervänlig och lydig. Jag vågar rida ut på honom. Skritten är bra, galoppen också, traven behöver förbättras.

Han står på gården intill min boxplats. Såg honom för första gången då nuvarande ägare precis köpt honom och han var den första häst jag fallit för redan på stallgången. Han ser så himla snäll ut, och så är han så "lagom" byggd. Inte för hög, inte för liten, kvadratisk och så jättefina ögon.

Har hunnit sitta på honom två gånger hittills, och ska kanske få rida ut på honom i veckan igen. Men både jag och medryttaren/delägaren har bestämt att det är honom vi vill ha. Ägaren har också bestämt sig att hon vill sälja till oss. Vi har inte kommit hundra överens om priset, men det hon nämnde idag var helt ok.

Snälla rara hästköpsguden, om du hör mig: låt denna häst vara frisk i sina ben och låt tränaren säga att han är en häst som passar oss nu under ett par år.
Och om du inte hör detta, så struntar jag i det, för jag vill ändå ha honom. Han vill till oss, det ser jag i hans ögon.

Här är en väldigt töntig film från dagens försiktiga ridning (han är inte riktigt igång och jag vill mest av allt känna hur hans balans är och var bogarna är, så jag gör absolut INGET avancerat, som synes):
Provridningsfilm - tänk på att skruva ner ljudet!

Betänk att han passar mig just nu och att traven behöver vi jobba med.

I morgon ringer jag försäljningsstallet för att höra när jag kan bli av med Ralph eftersom jag vill ha hem Ducat som han heter så fort som möjligt. Jag längtar mig orange efter honom.

Djävulen bär orange

2010-08-13T11:26:00.000+02:00

Det finns en färg jag inte tycker om. Det är orange. Jag har haft någon period i mitt liv då jag fick för mig att brandgult var en vacker nyans, men det var väldigt längesen. De senaste 20 åren eller så är det nog den färg jag tycker minst om. Varför? För mig signalerar den övermod, besserwissrighet och självgodhet. "Titta på mig, jag är Orange!" säger färgen och slår sig för bröstet. Att den inte passar ihop med något annat än svart är också en indikation på att ingen annan står ut med den.

Är det då inte ironiskt att nästan all barnmat är just... orange?!

Visst ser det oaptitligt ut med orange mat?!

På Nestlé och Semper sitter troligen smånjugga män i mörkgrå kostymer i de svala styrelserummen och smider diaboliska ränker.
- Nu ska vi ta fram lite ny barnmat som vi pumpar ut över hela världen, vad ska vi satsa på för något elakartat den här gången? väser en styrelsegubbe (troligen heter han Göran, som de flesta styrelsegubbar heter) fram.
- Vad sägs om krossat glas i hela sändningen, spånar en kortväxt man som blev mobbad för sin skelning som liten.
- Mycket bra, Ramberg, men jag har en bättre idé, säger VD:n och tar förtroendeingivande av sig sina glasögon.
- Vi gör all barnmat orange, fortsätter han ivrigt.
- Hur menar du nu, undrar den samlade styrelsen förundrat.
- Vad ser äckligast ut? Vilken färg tillverkas barnkläder nästan aldrig i? Vilken färg ger fulast fläckar? Vilken färg går inte bort i tvätten? ler VD:n djävulusiskt.
- ORANGE, jublar kostymerna och halar fram cigarrerna.

Jag kan inte se att det går till på något annat sätt. För bebisar som snart är 8 månader finns det nästan inga andra färger att äta än orange nämligen. Det kan inte vara en slump.

Så här ser en styck Ellenbebis ut efter en vanlig måltid. Det är dock värt att notera att hon fortfarande har haklappen på sig, för den brukar hon rycka av efter ca 3 skedar.

Alla Ellenbebisens kläder har fläckar av orange mat. Det intressanta är att de är omöjliga att få bort i tvätten. En annan tänkbar förklaring på detta fenomen är att barnmatstillverkarna har samarbete med tvättmedelstillverkarna. En ohelig allians helt enkelt. För oss som står på andra sidan. Hade jag ägt ett tvättmedelsföretag hade jag nog tyckt annorlunda.

Ärlighet varar längst, sa barnmorskan

2010-08-11T09:51:00.000+02:00

På BVC får man höra en hel del sanningar. En barnmorska säger, då Ellenföräldrarna nojar sig över att Ellenbebisen inte går upp så mycket i vikt, att matsedeln ska utökas med mellanmål. Ellenföräldrarna inför detta under sommaren och introducerar tioprocentig yoghurt som vi mosar bär i och halva mackor som tar en halv evighet att trycka i det petita barnet.

Lilla Tummelisa äter med god aptit och sprattlar som en fisk dagarna i ända. Inte konstigt att kalorierna flyr all världens väg. Uppenbarligen rakt på Ellenmamman. Ellenpappan duckar skickligt och har samma hål i skärpet som vanligt.

Härom dagen var det dags för så kallat BOEL-test på BVC, ett hörseltest som samhällets framtida stöttepelare ska genomgå då de är åtta månader. Med vackra små silverklockor testas olika decibel på bebisen som förhoppningsvis vänder sig om efter ljudet. Ellenbebisen klarade testet med bravur, förstås. (Trots semidöv fader!). Därefter var det dags för vågen och trots sommarens ivriga mellanmålsätande har Ellenbebisens viktkurva inte samma K som förut. Ni som läst matte, vet att k betecknar kurvans lutning. Ni som inte läst matte är säkert lyckligare i vardagen. Ellenpappan undrar ängsligt om vi ska vara oroliga. Nejdå, det är ingen ko på isen, säger barnmorskan men vill ändå gå igenom Tummelisas matschema. När hon hör att vi ger mellanmål skakar hon bekymrat på huvudet.

"Men det sa ju din kollega till oss i juni!" försvarar vi oss, rädda att ha begått standardfel 2c i bebisförfarandet. Barnmorskan viftar bort detta och säger att man kan tycka olika. Tur att Ellenföräldrarna är lite äldre och förståndiga, för hade vi varit 22 och ovetande om allt (för det var man väl när man var 22?) - då hade vi varken vetat ut eller in. Vi fick tips om att lägga en tesked smör i gröt och mat för att ge henne lite extra energi, men det var som sagt ingen fara.

Sen avslutar hon med att titta på Ellenmamman och Ellenpappan där vi står bredvid varandra, beredda att åka hem till Hällestad igen.
"Ja, och sen får man ju tänka på vilka gener hon kan ha ärvt", och tittar på Ellenpappan: "Du är ju inte så stor och fet."

Då åkte den stora och feta mamman och den lilla magra pappan samt det lilla lilla lilla barnet hem igen. Och den stora feta mamman drack sin Allevo måltidsersättning med ovanligt stor frenesi.

Jag tror jag har passagerat!

2010-08-09T13:43:00.000+02:00

Igår provades två hästar, bl a den välutbildade 18-årige Clinton som står hos Dressyrspecialisten där Ralph är för försäljning. What can I say - det var en underbar känsla att sitta på honom. Aktionen i baken var där från sekund ett och han var välbalanserad och stark. Med hjälp av Ditte (som är försäljaren) fick jag till ett passageembryo. Man kan ju börja lipa för mindre.

Hästen har gått GP förr i världen, men nu är han ute och vinner MSV-klasser med Dittes dotter. Ditte visade lite piruetter, passage och byten när hon red fram.

Liten klapp på axeln
Vi pratade också lite om Ralph. Han har utvecklats sen han kom till Ditte, men han protesterar lite i byten och övergångar mellan skolorna. Ditte menade på att han har så mycket rörelse och sådan stor mekanik att han blir fysiskt upprörd - han vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Jag tycker det ligger mycket i det. Hon hoppas att någon vecka till, sen är han startklar för MSV.

Jag blev faktiskt ganska glad när jag hörde det. Det innebär ju att det jag har lyckats sätta in på hans konto inte varit skräp. Tror jag i varje fall. (Han har snart varit där en månad).

Sen sa Ditte att Ralph inte är en lätt häst, utan kräver en väldigt skicklig ryttare, men att han har bättre gångarter än Clinton. "Meget bedre" sa hon t o m. Då kände jag mig faktiskt ganska mallig. Även om JAG inte kunnat förvalta eller utveckla har jag iaf inte förstört honom. Och det kändes skönt att säga att ett proffs som Ditte säger att han ÄR en svår häst. Det är inte bara mig det varit "fel" på.

Häst nr 2
Nästa häst i provridningsturnén var inget för mig. Jag hade kunnat säga det redan då ägaren red, tyvärr. Men söt var hon. (Både häst och ägare!)

Vad händer nu?
Nu ska jag och min medryttare prova några hästar till och fundera vidare på Clinton. Jag hade nog kunnat tänka mig ett köp. Det beror lite på vad jag kan få för Ralph också, blir det mkt pengar över, kanske jag kan köpa häst själv och erbjuda medryttaren att kvarstå som medryttare och inte delägare - för det kanske inte är så lätt trots allt att hitta en häst som klickar för oss båda? Å andra sidan, Clinton är så pass mkt igång och är en äldre häst - så han kräver att man håller igång honom aktivt och kommer min tid att räcka för det? Trots medryttare?

Vad är det för galet med verkligheten?

2010-08-07T19:51:00.000+02:00

För lite mer än en vecka sedan provred jag (och medryttaren / framtida delägaren) den f d hopphästen jag nämnde i förra inlägget. Jag tyckte han gav mig en väldigt bra känsla i sadeln och blev nog lite förtjust. Medryttaren var inte riktigt lika entusiastisk. :)

Medryttaren filmade lite med sin mobilkamera, och nu är jag hemkommen från semestern på Österlen - vad är då det mest logiska att göra efter att 2 maskiner tvätt är klara? Jo, ladda upp filmen för att kunna visa sina vänner på nätet. Men vad är det för fel på verkligheten?! Rider jag så där?! Var hästen så lång? Och låg? Jag som tyckte vi blev ett. :o

Instruktionsvideo för lång och låg?

Nåja, känslan var god i a f och i morgon ska jag ringa och se om han finns kvar öht. Vi ska prova två nya hästar i morgon, ett tioårigt sto i Perstorp och en 18-årig läromästare som står där Ralph står (dressyrspecialisten.se). Hästen heter Clinton och ligger under M-nivå under Hästar till salu, för den som vill titta.

Halleluja

2010-07-30T13:20:00.000+02:00

Igår red jag första saluhästen jag gärna vill rida igen. Tänk att det finns sådana!

Hästen är en f d hopphäst som inte ska hoppa mer utan som skolats om till dressyr. Svart var han också. Lite låg fram kanske, men det blev bättre under ryttare. Han reagerade precis som jag vill en häst ska göra för sitsen, och han kändes mycket trevlig att rida. Jag gillade honom skarpt.

Frågan är om min medryttare / framtida delägare blev lika förtjust. Det är inte lätt när hästen ska passa två! :)

Nu hoppas jag att Ditte snart kan börja marknadsföra Ralph så att han snabbt och smidigt blir såld - så jag vet hur mkt pengar jag har att röra mig med. Den svarte valacken ska absolut provas igen, men "tyvärr" åker vi på semester en v nu på Österlen. Jag kommer att reta mig kungligt om han blir såld under den tiden.

Såhär ser hans annons ut, för den intresserade.

Förändringshommage

2010-07-28T09:57:00.000+02:00

Jag är en person som har lätt att utveckla beroende. Hittills har jag klarat mig undan de riktigt besvärliga beroendena, såsom tobak, knark eller självstympning. Men choklad, vin, cola zero och lax är exempel på saker jag är beroende av.

Jag är också en sucker för förändring. Jag älskar förändringar! Ibland är de lite kusliga, men det är det som gör dem så lockande. Byta jobb är ett exempel - jag är t o m duktig på det.

Den största förändringen av dem alla är dock attEllenbebisen kom in i våra liv med buller och bång. Eller med "buller och bång" vet jag inte. Det var ju extremt välplanerat (själva uttagandet åtminstone) och sa väl mer "snitt, slurp och UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!". Man hör ofta hur jobbigt det är att vara småbarnsförälder. Som om man inte kunde räkna ut det med blindtarmsbihanget. Upphackad sömn, ett konstant bärande och dessutom tar en liten liten individ över den centrala platsen på alla scener man någonsin kommer att befinna sig på.

Men hur skoj det är, det glömmer många att berätta. Jag är ingen barnkär person, men jag är starkt Ellenförälskad. Hur kan det bara bli så vansinnigt fantastiskt av två små små celler som möts i en kort stund av glädje? En ny person, med helt egen vilja, med de mest fantastiska ögon världen skådat och med mjuka, bulliga fötter som gjorda att pussa på?

När jag ser på henne ibland vet jag att man inte kan bli lyckligare än så här.

(Mobilbild)

En tandlös historia

2010-07-12T22:59:00.000+02:00

Ellenfamiljen har haft finbesök från Norrland i några dagar. Lilla Lovikka med tillhörande mamma och mamma-bekant har förgyllt tillvaron under sluttampen av Falsterbo Horse show och imponerats av den skånska medelhavsvärmen, dialekten på hoppläktaren och för all del även av Ellenbebisens uppenbarelse.

Lilla Lovikka är ca en månad yngre än Ellenbebisen och som den väluppfostrade bebis hon är, kunde hon ännu inte sitta - vilket Ellenbebis nästan kan - så Ellenföräldrarna kunde känna sig stolta över sin unges utveckling.

Ända tills Ellenmamman till sin stora förskräckelse upptäcker att Lovikka håller på att få en tand! Lovikkas mamma hade missat denna stora sensation, och det kändes förstås som ett litet, litet plåster på såren. Varför har nu inte Ellen fått tänder?! Vad är det frågan om?! Ellenpappan kom rusande för att se hur det ser ut i bebismunnen när en tand ska göra sitt genombrott, och sen sprang han vidare för att kontrollera Ellenbebisens mun. Det var helt tandlöst.

Tandlösa Ellenbebisen (mobilfoto).

Sen kom nästa bakslag för Ellenföräldrarna. I söndags struntade Ellenmamman i Falsterbo Horse Show och Ellenfamiljen gav sig av till stranden istället. Ellenbebisen var ett mönsterbarn och var glad över tilltaget. Ända tills Ellenmamman introducerade Havet. Då blev Ellenbebisen livrädd. Det här ser inte bra ut, tänkte Ellenföräldrarna besviket. Men så tröstade de sig med att det nog är normalt att små bebisar blir lite rädda för ett kallt hav med stora vågor i.

Och sen kom det ett sms från Lovikkamamman som nu åkt vidare via Halland på sin färd norrut. "Lovikka har badat i Kattegatt. Succé!" läste Ellenmamman och blev allt mer sammanbiten. Vad är det här för unge egentligen? Först kommer hon hit från Norrland, med feber och allt, och är GLAD hela tiden. Sen får hon en tand tidigare än Ellenbebisen och avslutar det hela med att gilla att bada i havet. Någonstans gick något helt galet.

Jag skyller på Internet. Hade det inte varit för detta digitala låtsasland hade jag aldrig kommit i kontakt med Lovikkas mamma. Så se upp därute, var på er vakt mot internetanvändare.

I balja går det minsann bra att bada.

Fokus i närskapet

2010-07-06T19:15:00.001+02:00

Det är lätt att sucka och se allt det ofärdiga och osnygga i trädgården. Speciellt om man som i Ellenfamiljens fall; har dragit igång lite för många trädgårdsprojekt samtidigt - så att inget är färdigt. Det är grushögar vid ena ingången, ogräs precis överallt, uppgrävda gångar som det ännu inte kommit singel på, utan enbart sättsand (som vi drar in i huset istället så det blir fina vita fotavtryck överallt), skräphög i storleksordningen Romeleåsen vid hönshuset, ofärdig uteplats med utsikt över kirskål osv osv.

Och då hemfaller Ellenmamman lätt åt sin nedärvda negativism. "Vi blir aldrig färdiga", "Så pinsamt att ta hem gäster i den här krigszonen" osv osv. Till råga på allt elände orkar hon inte riktigt ta tag i det. Säga vad man vill om Ellenpappan, men en arbetssam jäkel är han. (Jodå, det går bra att svära i egen blogg). Har han en timme över går han ut med grepen och förvandlar en halvdöd lavendelrabatt till ett dike. Och det är ju bra. Om man hade gjort i ordning det där diket direkt vill säga. Men i Ellenfamiljen går det inte till så. Här kan det dröja en månad innan den f d rabatten jämnas till, rensas ånyo (för denna oexploaterade nisch exploderar snabbt av kvickrot, snärjmåra och maskrosor), och sedan ska nya lavendelsticklingar ner. Och under den månaden går Ellenmamman och bär sitt inre missnöje med allt mindre behärskning. Tills hon en dag får ett utbrott och kräver omedelbar åtgärd, annars hotar hon med att flytta. Vart flyttlasset skulle gå förtäljer inte Ellenmamman. För hon har inte en susning.

En bekant till Ellenmamman brukar säga att man kan njuta av småsaker i trädgården, istället för att fokusera på allt ogräs och allt det fula. Så Ellenmamman försöker. Här är resultatet:

Luktärten Black Knight i motljus. Enligt Impecta den svartaste/mörkaste luktärt som finns. Jag vet inte jag. Alla svarta blommor blir alltid lila för mig. Oavsett hur dyra fröna är.

Svart stockros. Nog den svartaste blomma jag lyckats få genom alla år av försök.

Black Knight igen, från andra hållet.

Rosen Cornelia tillsammans med stäppsalvia.

Låg luktärt, minns dock inte vad sorten heter, frön insamlade från i fjor. (Weibulls).

Luktärten America, läckert strimmig (Impecta).

Närbild på den låga luktärten.

Vad tror ni om denna då?

2010-06-30T22:12:00.000+02:00

http://www.youtube.com/watch?v=VXcS95HZ69U
Valack f. 95, ca 163 cm,känns ngt större att rida, e. Zephyr-Ciceron. Tre bra gångarter som är lätta och taktfasta. Placerad upp till MSV B, byter i serier i vart 3:e och vart 4:e, kan passage och piaff är påbörjad. Har tidigare tränats för tysk Grand Prix-ryttare. En underbar häst som är pigg och glad och har mkt egen motor. Okomplicerad att hantera. Perfekt som läromästare! Säljes p.g.a. studier, rätt hem viktigare än priset!

Edit/Tillägg:
Och denna då?
http://www.youtube.com/watch?v=xTJ975G7M_o
15åring i Oskarshamn. Står att den är en bra läromästare/första häst, utb t o m LA4.

Nytt tillägg
Kan detta vara något då? Känns bara som att den är svår att sitta på...
http://www.youtube.com/watch?v=7N3tA3pOMN0
tävlad upp till La:6 och mycket välutbildad enligt annons. Sägs vara trygg läromästare. Han står lite längre norrut i landet, så det vete sören om jag orkar åka upp om det inte känns hundra...

Trädgårdsdrömmar

2010-06-28T11:04:00.000+02:00

Vår ena uteplats är nästan klar. Med nästan menar jag att den kanske blir färdig nästa år. Det kvarstår kantfixning, utgrävning av ogräsparti intill uteplatsen (vem vill sitta och glo på kirskålen. Det är inte förrän efter tre glas vin man slutar reta sig på den. Detta är empiriskt bevisat), samt uppsättning av ev segelduk/pergola eller annat som skuggar.

Och min vana trogen börjar jag i den mest logiska änden. Börjar fundera över vilka buskar som ska ersätta kirskålen. En mer arbetssam person (läs Ellenpappan) hade utnyttjat Ellenbebisens sovperioder till att gräva upp kirskål för glatta livet, men Ellenmamman väljer en annan väg. Just nu sitter hon i skuggan på uteplatsen, dricker en kopp te och har laptopen i knäet. Ellenbebisen snusar i vagnen och jag tror hon drömmer om schersminer, pioner och pärlbuskar som mor sin.

Visionen är ett lummigt område med väldoftande vita buskar.

Verkligheten (om jag höjer blicken): kirskål, praktlysing, vallört och nässlor.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här och blogga, jag måste ju fundera över vita växter. Har ni några tips, tas de tacksamt emot. Vi har kvällssol på vår nya uteplats, och jag tänkte att det blir vackert med vita växter på kvällen. (De ska vara "mot" solen, som en fond)

Midsommargos

2010-06-26T12:02:00.001+02:00

Midsommartöser i Hällestad 2010.

Är detta Ralphs efterträdare?

2010-06-24T20:31:00.001+02:00

Ja, jag är så jävla trött på honom att jag funderar allvarligt på om jag ska ha honom. (Ralph alltså).

Vad tror ni om denna häst? 120' kostar den, så det är eg över min budget, men drömma går ju.
http://www.youtube.com/watch?v=AGG2_hdioJ8

Är det lönt?!

2010-06-23T20:14:00.000+02:00

Har man valt ridning som hobby och hästar som andhål i tillvaron, så borde det banne mig vara roligt. Och det ÄR det för det mesta med Ralph. Men innerst inne är jag livrädd emellanåt, och inte f*n kan jag rida heller. När han kom hem från Emily satte vi högergalopperna utan problem. Men nu har jag ridit in felen i bogen igen och det blir fel galopp 50% av tiden. Det gör mig gråtfärdig. Jag blir ledsen, besviken och arg.

Jag tränar medvetet hela tiden, jag hafsar nästan aldrig, jag är noggrann och ÄNDÅ kommer jag ingenvart. Andreas var med nere idag och tröstade mig efter ett urkass ridpass på ridbana. "Det syns visst det skillnad, du rider mycket bättre nu", säger han. Men det känns inte så i mitt hjärta.

Idag vill jag bara sälja hästen och börja på ridskola igen. Där märks det inte hur kass man är. Just idag ser jag ingen mening med att fortsätta rida just Ralph i alla fall. Han är 12 år och jag kan fortfarande inte sätta höger galopp. Jag har börjat öva nedsittning och orkar väl ett halvt varv på volten, sen kan jag inte mer. Jag menar - är det lönt?

Lipade på vägen hem och torkade mig på schabraket jag asade hem för tvätt. Ser troligen ut som en tvättbjörn i ansiktet. Men tvättbjörnar kan inte heller rida, så det passar väl bra.

Och ja, jag vet att jag är martyrig. Men det får man faktiskt lov att vara i sin egen blogg.

Pensionärspoäng

2010-06-20T20:53:00.000+02:00

Min fysiska ålder må vara 38 år, men mentala ålder närmar sig 78. Paradoxalt nog är jag trots detta småbarnsförälder, något som mitt biologiska överjag inte riktigt får ihop.

Låt mig ge några exempel.

En lyckad dag är en dag när man inte behöver ikläda sig kläder eller skor som sitter åt. Och ju äldre jag blir, desto mer slirar jag på etiketten. Idag har jag varit på tantutflykt och iklädde mig ostrukna kläder och GYMPASKOR. De andra jag mötte på utflykten hade läckra Caloutofflor. Mina Hasbeens står och samlar damm i skohyllan. :o

Tantuflykter är de extravaganta eskapader jag åker på numera. Idag har jag åkt med två goda vänner på "Öppen trädgård" på Söderslätt och funnit att det var gott. Det oohades och aaahades över nävor, bollmåror och formklippt buxbom. Självklart prenumererar jag på Allt om Trädgård också. Synd att min entusiasm inte riktigt räcker hela vägen ut i min egen trädgård. Jag har en sorts snedvriden uppfattning om mig som trädgårdsmänniska där jag strövar runt i någon vacker klänning (som inte sitter åt, förstås!), halmhatt och klipper nedvissnade rosor medan jag smuttar på ett glas vitt vin. Och så har jag aldrig betett mig i trädgården i det så kallade verkliga livet.

Gråtfrekvensen ökar för varje dag. Jag gråter åt dödsannonser, ett snällt sms, TV-serier (värst hittills var när jag lipade åt en söt kattunge i Lilla huset på prärien), idrottsgalor och jag vet inte allt. Igår lipade jag givetvis lite under prinsessbröllopet. (Och att bara SE bröllopet tyder väl på en aktningsvärd ålder?!). Och inte nog med det, jag klädde upp Ellenbebisen i klänning bara för att det var en så högtidlig dag. Som om Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria skulle läsa min blogg och tänka "Titta vad fint Ellenbebisen ansträngde sig på vår bröllopsdag, vi får inte glömma att skicka tackkort!"

Ellenbebisen i fin klänning. Ellenpappan i T-shirt han ärvt av sin lillebror. Jag själv hade faktiskt läpptift dagen till ära.

Töntiga motiv kommer jag hem med i mobilkameran efter mina oändliga viktminskningspromenader (som motverkas något av alla kakor och all choklad jag envisas med att trycka i mig när jag tycker synd om mig själv för att jag är trött, för att Ellenbebisen gråter, eller för att det är tisdag). När jag var liten suckade jag åt pappa som fotograferade sisådär en 599 humlor, 432 åkervädd och 223 fjärilar som vi sedan tittade på under diabildsvisningarna. Och nu tar jag nästan lika trista bilder själv, men med en mycket mycket sämre kamera. I morse gick jag förbi en katt på min skogspromenad och tänkte "Vad lustigt med en vit katt här i naturen, det ser ju helt fel ut, det måste jag ta en bild på och lägga i min blogg". Låt mig nu fråga: Vem f*n bryr sig?!?!

Meningslöst misemotiv.

Till mitt försvar tar jag en del bilder på världens sötaste Ellenbebis också. Men det är lite korkat att inte ta med den "riktiga" kameran, det erkänner jag.

Ich bin ein Mauretanier

2010-06-16T17:53:00.000+02:00

Mauretaien är ett land i västafrika med 3,3 miljoner invånare. Förutom att det är ett rätt fattigt land, och troligen ganska varmt och räligt, tror jag det är paradiset på jorden. Jag menar, med en huvudstad som heter Nouakchott - tänk så roligt man måste ha.

Dessutom ser kvinnoidealet lite annorlunda ut där än här. Och jag känner i mitt hjärta att jag är en mauretanier. Jag har hittat en plats på jorden där jag passar in. Där är det nämligen fint med feta kvinnor. I dagens Sydsvenska intervjuas ett antal mauretanska kvinnor. 19-åriga Ghalla (89 kg) säger att hon har tur, för hon behöver inte äta så mycket för att hålla vikten. Nej, vem behöver det?! Men i Mauretanien ses det som en tillgång, inte som en belastning.

Eller med 20-åriga Yasins ord (>70 kg): Fetma är bara ett sätt att bli vacker.

Word!

Det finns också gott om poesi som beskriver svällande kvinnor, och ofta skildras hur feta kvinnor behöver hjälp att komma upp på sin kamel. Jag behöver också hjälp att komma upp på min Elephant, men mig diktar ingen om. Nej, man skulle varit mauretanier!

Originalartikeln

När man skrapar på ytan

2010-06-13T21:42:00.000+02:00

Innerst inne är jag faktiskt väldigt rädd för att rida. Åtminstone i situationer där jag känner att hästen blir lite spänd, tittig, taktig eller "tom". När jag tränar och har full fokus på att Rida för allt smör jag hittar i Småland, då känner jag det i stort sett aldrig. Men på senaste lektionen då jag var tvungen att gå bort till ridhuset där Ralph inte varit på ett år ungefär, då kände jag det även fast tränaren stod och dirigerade oss.

Lektionen var faktiskt ett prov i precision. Jag skulle böja korrekt och efter ett antal övningar (serpentiner m m) var det dags att gå in på en volt runt Lisette, som stod med en longerpisk och så skulle jag vara 20-30 cm från spetsen av pisken hela tiden. Ni som rider, kan säker tänka er hur lätt det var. I trav. :o Med jämna mellanrum haglade återkopplingarna från Fröken Noggrann i mitten. "Passa ytterbogen", "Var är din egen svans nu?!", "Sitt över inåt", "Ställ inåt", "Lägg om vikten i bogen, den driftar utåt!", "Ni närmar er spetsen, akta!", "Akta ytter bak, den är en halv centimeter fel!", "Korta yttertygeln!" osv osv.

Jag stank av svett kan jag berätta.

Idag har jag mha Ellenpappan och Ellenbebisen - i sin nya svindyra ergonomiska (och ekologiska - man är väl medveten?!) och jättejättejättefina bärsele (släng er i väggen, Babybjörn) - ridit ut en sväng på heden. Och när jag vågar titta ner i mitt inre, ser jag att jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Så jag upprepade senaste lektionens lärdomar även ute på heden. När hästen känns tom, lägg till skänklarna lite "segt", håll om och KRÄV bakdelen. Låtsas att du är Andreas Helgstrand eller vem som helst, som inte accepterar att hästen slaskar med häcken. SÅ jag krävde Ralphs rumpa. Att den skulle in i handen även på heden. Vi var ute en halvtimme och jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. För jag är rädd. OCH tuff.

F*n också att jag skulle skada mig så illa den där gången härom året. Jag hatar att vara rädd.

Fyra nyanser av sömn

2010-06-10T09:08:00.001+02:00

Alla känner ju till att sömnen har olika stadier, REM-fas, djupsömn, soffsnarkning (Jangmark et al 2004) och föreläsningsmedvetslöshet t ex. Men även bebisar har olika sömn, kan jag berätta. Efter intensiva studier, kan jag härmed presentera mina resultat. Tack till Ellenbebisen för tålmodigt uthärdande och bidrag till underteckads forskning.

Den oskyldiges sömn
Denna sömntyp karakteriseras av fullständig lealöshet i kombination med ett totalt utsläckande av ansiktsuttryck. Hela bebisansiktet blir slätt som en fullmogen vattenmelon och det går inte att framkalla reaktioner ens om man killar bebisen under den lilla, svettiga foten. Se fig 1.

Fig 1.

Stöksömnen
Infinner sig vanligen då bebisen appliceras intill någon av föräldrarna i förälderns säng. Bebisen får spattliknande rörelser i både ben och armar, men verkar ändå sova. Den som inte sover är föräldern, som får sparkar i magen (gärna i kejsarsnittstrakten där känseln är lite "kuslig"), slag i ansiktet eller skallningar på näsbasen.

Gnällsömnen
En bebis kan gnälla sig igenom sömnen också. (Se även "Morfeus klagan" av Anna Wahlgren, Libers förlag 1978). Detta verkar inte störa bebisen själv något nämnvärt, men omgivningen kan bli påverkad negativt.

Den tajmade sömnen
Men den vanligaste sömntypen som bebisar uppvisar är den tajmade sömnen. Bebisar har en inbyggd biologisk klocka så de vet exakt när sömnen ska upphöra. Det är alltid när föräldern ska gå på toaletten, dricka en kopp te eller när Nations cup i hoppning börjar på Eurosport (vilket bevisas just nu, i realtid).

Saknad i syrentid

2010-06-06T20:49:00.000+02:00

Luften tung av syrendoft.
Humlesurr i gräset.
Soldaller över grusgångarna.
Bebisjoller från ekens skugga.
Stillhet.

Och blekgula rosor på din grav.

Omstoppning av sadel - igen

2010-05-30T14:16:00.000+02:00

Åh vad jag saknar min luftsadel. Nu är det redan dags för omstoppning av sadel, något jag gjorde i mars tror jag. Visst, det är inga gigantiska summor, men det tar tid och man får vara utan sadel några dagar. Det var så vansinnigt mkt smidigare när tränaren "bara" kunde pumpa om allteftersom hästen ändrade sig. Jag hade tänkt sätta in luft på denna sadeln jag har nu, men sadelmakaren som erbjöd den tjänsten har slutat arbeta med sadlar, för det gav för lite pengar.

Nu är sadeln för baksutten eftersom Ralph stigit och fyllt ut runt manken. Så det är bara att ringa sadelmakaren igen.

Lektionen idag var jobbig. Jag var rejält svettig och skakig i koordinationen. Observera att jag travade blott ett enda varv. :o FAN vad jobbigt det är att rida om man verkligen ska Rida.

Började med att fråga ut vad som L tror är primärfelet när jag inte lyckas få höger galopp. Felaktigheter i bogbalansen ansåg hon, så vi skulle börja träna mig på att få upp högre känslighet för hur det måste kännas inne i hästkroppen. Fick order om att länga läderna, kändes hur konstigt som helst.

Sedan duvning i hur man Rider. Vi har gjort det här hundra gånger, varför LÄR jag mig aldrig?! Låren backar, knäna backar, höften ska vara "stående" (inte framåttippat så som min kropp vill), man måste UPP på tyngdpunkten (försök gärna i en baksutten sadel på häst som är hög fram, jag kan berätta att det brinner bra i baksida lår), slå "av" framsidesknutorna (dvs dra inte ihop dig fram), elastiska armbågar, omvridna lår, låt inte hästen tippa ditt bäcken dit den vill utan ha det som en skål med blåbärssoppa som inte får skvimpa över.

Jag vet att det ser lätt ut i skrift. Lika lätt som det är att skriva, lika svårt är det att åstadkomma faktiskt.

Är det någon som har programmet Instant Rider 4.0?! Jag betalar bra.

A working class hero

2010-05-24T18:21:00.001+02:00

Jag är sprungen ur den socialdemokratiska arbetarjorden på Söderslätt. För mig var förstamajtåget lika mycket högtid som påskafton. Det prenumererades på Arbetet, och moderater demoniserades. Valvakorna var långa och spännande. Lyckligast var jag de år då pappa glatt väckte mig mitt i natten med de ömma orden "Sossarna vann!". Självklart var pappa fritidspolitiker och var sällan hemma. Det var liksom så det var, trodde jag. Tills jag började gymnasiet och fick en massa Näsetbor till klasskamrater. Oj oj oj, vad jag skämdes. För mitt uttal ([tüska] istället för [tyska], [gräääädde] istället för [gredde] osv osv), för att vi hade Arbetet hemma och för att vi körde en risig gammal Ford.

Numera har jag ett mer normalt förhållande till politiken, men nog vurmar jag lite för arbetarromantiken. I helgen har vi därför haft arbetsläger, där vi satt Ellenfarfarn i arbete så att svetten rann. Ja, svetten rann för all del även på Ellenpappan.

Och det som är så bra med att vurma för arbetarromantiken innebär ju inte per se att man själv måste utföra något arbete. Och det passar mig mycket bra, vid närmare eftertanke. "Nej, nu blir det visst regn", "jag måste gå och börja på lunchen", "var det inte Ellenbebisen som pep lite?", "vill ni ha saft?" är repliker som jag kan tipsa er andra arbetsromantiker om.

Vi anlägger uteplatser (ja, i plural - varför nöja sig med en liksom), och vi har väl kommit mer än halvvägs på den ena. Men så blir det bra också. Åh, vad vi ska njuta när vi sitter där i kvällssolen med ett glas vitt och ler lyckligt mot varandra. Möjligen tindrar Ellenbebisen med ögonen också.

Ellenpappan lägger sten i regnet. Ellenmamman fotograferar.

Välkommen till familjen Glufs-Glufs!

2010-05-15T14:15:00.000+02:00

Ellenmammans familj är en fikarfamilj av stora mått. På alla bilder vi har av oss själva, från 70-talet och framåt äts det. Vilket också märks på midjeomfånget på åtminstone tre femtedelar av familjen. Min broder är helt avvikande och har vägt samma ynkliga mängd kilon sen högstadiet.

Ta en tur i Ellenmammans familjealbum: Det äts vid små campingbord utanför ett sunkigt mörkblått tält, det fikas på filtar i naturen, det glufsas på verandor och i matsalar. Säg en plats, var som helst i Sverige (söder om Dalarna) och Ellenmammans familj har ätit där.

Och nu börjar Ellenmamman märka att trenden håller i sig till nästa generation. I full fascination över att Ellenbebisen numera kan få i sig uppemot tio teskedar (svindlande, eller hur?!) av gröt, morotspuré eller mosad banan, åker kameran fram i stort sett varje dag.

Så varmt välkommen till familjen Glufs-Glufs, Ellenbebisen!

Lika som bär?

2010-05-11T20:45:00.001+02:00

Lika som bär 1

Pappan i Beverly Hills 90210

Ellenbebisen

Lika som bär 2

Yours truly, julaftonsfrukost 2009 på patienthotellet.

Sune Mangs

Lika som bär 3

Foppa Forsberg

Ellenpappan

Lektionsljuvligheter

2010-05-09T15:04:00.000+02:00

I torsdags red jag lektion. Har sedan senaste lektionen för ca 3 veckor sedan i stort sett ägnat mig åt sjukgymnastik för att "mjuka upp" den stela (och behandlade) högerbogen. Hoppades att tränar-L skulle märka skillnad, vilket hon gjorde. Hon tyckte att han rörde sig bättre genom kroppen och att han också stigit lite i manken och började likna sig själv. (Han har i princip sett låg ut fram).

"Då ska vi mäta om det verkligen ÄR bättre", småfnissade L. Skit också, det är ju aldrig så bra som det känns, tänkte jag. :)

Men först fick jag gymnastisera honom på längden och börja ta tillbaka några steg (be om aktivitet!) och sedan "stretcha ut" honom igen, med bibehållen kontakt. Många upprepningar, bara några steg i varje läge, så att de många förändringarna förbättrar hästen. Fick hjälpa till lite med spö i början för att få aktivitet bak i upptagningarna, men sen började det hända grejer i hästen. Han blev "lättgådd" och började röra sig fint.

Därefter satte L ut koner i en fyrkant och la bommar utanför konerna, så att det bildades regelrätta hörn runt konen. Jag skulle rida på fyrkanten, in mellan konen och bommen och så göra halt i den korrekta hörnpasseringen. Låter kanske enkelt, men jag tyckte nog det var lite... besvärligt. Det bullade alla möjliga kroppsdelar hit och dit, hästen reagerade inte blixtsnabbt (för att uttrycka sig snällt) och det var allmänt svårt. Men efter ett tag började det gå bättre. Då skulle jag sluta göra hela halter och bara göra halvhalter vid konen. Och sedan göra bättre. Inför hörnet, sitt djupare, räta upp sig, halvhalt, forma och efter hörnet "mjukna" i hjälpgivningen och tänka fräscht framåt till nästa hörn. Det kändes efter ett tag som att Ralph gick på räls. Jag gjorde INGENTING och hästen bara gav och gav! Det var helt fantastiskt. Sedan skulle jag trava efter hörnpasseringen och sakta av någon meter innan nästa kon. Det räckte att tänka trav så sög han framåt, i balans och fullt nedsittningsbart. Det var så läckert att jag bara satt och log. Jag har aldrig ridit så lite och fått så mycket betalt! Och jag har aldrig känt mig så dressyrmässig, Ralph har nog aldrig gått i sådan fin balans någon gång.

Ja, det var några minuter att dö för helt enkelt.

Sen tog vi en skrittpaus på lång tygel och så skulle jag börja om, med lite extra kontroll på ytter bak (tror jag). Och vips kom det bakslag. Ralph började stampa och stod och småstegrade. "Gå ur det och trava på en liten volt" menade L. Det hade jag gärna gjort. Men Ralph hade hakat upp sig. Jag kom varken fram eller bak. Bara upp. Då känner man sig väldigt, väldigt liten.

L kom fram och hjälpte till från marken istället. Det han gör när det blir så här är att han felböjer i ryggen och det går väldigt snabbt. Han formar ryggen som en vänsterböjning och är man då i höger varv tycker han det blir helt knäppt när jag rider på som man "bör" göra i det varvet, typ begär ställning och böjning. Han är så pass känslig att han blir upprörd och han drar in halsen som en sköldpadda och stryper sin egen lufttillförsel. Det går liksom inte att "gå på" honom i det här läget, han är helt låst. Han har haft de här tendenserna sen jag köpte honom, men jag tycker det blivit mindre och mindre. Stampat med framhoven har han inte gjort på ett år t ex. Men jag är väl för långsam i min ridning nu, så han hinner felböja utan att jag känner det. (Och ingen normal ryttare hade känt det, har jag en viss känsla av)

L la sin hand mot min högerstövel och pushade inåt samtidigt som hon försökte flytta Ralphs huvud lite åt höger. Han försvarade med att VRÄKA sig mot högerstöveln. "Jag böjer INTE om" verkade hela hans kropp skrika. På det igen, lura honom genom att göra långsammare. Efter ett antal upprepningar kunde han böja ryggraden mer korrekt efter högervarvet och jag kunde sätta huvudet åt höger. (Detta gjordes i halt). Sedan samma arbete åt vänster, i skritt. Tillbaka till höger där jag enbart koncentrerade mig på att känna hans ryggradskurvatur under sadeln. Det är ju själva f*n vad ofta han böjer om. Men han började slappna av mer och mer, halsen föll ner och vi kunde påbörja ursprungsarbetet igen.

Och det var himmelskt.

Jag hade kunnat betala mycket mer för den lektionen faktiskt...

Tulpanfeber

2010-05-07T12:44:00.001+02:00

Idag är det rena rama höstvädret, det regnar från alla möjliga håll och himlen är blyertsgrå. Ofattbart att det är den 7 maj.

Då får man istället drömma sig bort till 1600-talets Holland där tulpanfebern rådde. (Måste tipsa om en rolig bok med just den titeln: Tulpanfeber av Deborah Moggach!) Jag vill också måla med yviga tulpanblad, känna överdådet hos en frivol papegojtulpan och njuta av hämningslösheten varmed en strimmig blomma breder ut sig. Jag vill inte sitta hopkurad under täcket i ett mörkt sovrum!

Tur att jag har lite bilder från mina försök att skapa en tulpanrabatt! Jag har lärt mig av inredningstidningarna att om man fokuserar på detaljer, märks inte oredan runt omkring...

Minns tyvärr inte vad sorten heter, och den blev lite väl "varmrosa" för min smak...

Samma sak här - minns inte sortnamnet, men visst är den vacker? Som en bakelse! Det kan vara Weber's parrot.

Sorten Angelique sedd uppifrån.

Carneval de Nice, en tulpan min mamma hade en gång i tiden, så den har jag av nostalgiska skäl. Och för att den är vacker!

Min favorit, Estella Rijnweld, har inte kommit så långt. Den verkar tyvärr inte trivas heller.

Detta inlägg är en replik på Irenes senaste trädgårdsinlägg där hon påtalar min ovilja gentemot Apeldoorn. Men det är ju som att äta chokladpudding på påse jämfört med en chokladmousse gjord av Jan Hedh...

Spegelvända världen - nu på film

2010-05-05T20:01:00.000+02:00

När jag skickade iväg Ralph till Halland i höstas hade jag lättast att rida i vänster varv. Högergaloppen var inte rolig, den var mest uppåt - de gånger jag öht fick till den. I höger varv fick jag verkligen koncentrera mig hur mycket som helst för att få hästen någorlunda lösgjord. Och efter han kommit hem är det vänster varv som är det svåra. Snacka om att det rör till det i min lilla, lilla hjärna!

Han var ju lite stel, så jag "knackade" honom (en akutåtgärd jag gör när det kört ihop sig, inget jag gör som vana) och högerbogen hade han tryckt in i kroppen något enormt. ET:n fick loss en hel del och sen fick jag i uppgift att fortsätta att försöka få högerbogen mjukare och svikta mer - som jag fått göra på min senaste träning. Fick på lektionen rådet att börja i vänster varv, då högerbog är ytter och inte förrän han kändes ok i det varvet gå över i höger, då den "höga" högerbogen skulle bli innerbog => svårare.

Efter ca 2 v började jag känna skillnad i traven, den var inte riktigt lika "på/av/på" längre och det gick att hitta antydan till takt. Men nu är det så märkligt att det är höger som är det lätta. I vänster varv skjuter han mig (och sadeln) åt höger, något enormt, så jag får hela tiden fokusera på att sitta på vänster och lyfta höger sittben. Därmed inte sagt att jag lyckas. :o

I morgon ska jag träna igen, ska bli spännande att höra vad tränaren säger om det arbete vi gjort den senaste tiden. Jag hoppas att hon ska se skillnad, så det inte är jag som lurar mig själv. Det är annars lätt hänt...

Andreas filmade mig lite idag, så jag skulle få se hur det ser ut. Måste dela med mig av detta underbara mästerstycke till dressyr. Speciellt inledningen är alldeles underbar, det är så lätt att rida "korrekt" på en häst som helst av allt vill nysa hela sig ut och in... Kanske borde detta mästerverk döpas till Anyone for Pollen?

Har en i vänster varv också, men den var längre och därmed tyngre, så jag orkar inte riktigt tanka upp den. Det tar ju evigheter... Och på denna datorn har jag inte program för att redigera... Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det som visas på filmen är det bra varvet, så kan ni kanske föreställa er vänstervarvet själva. :o

Här är länk till filmen, vet inte riktigt hur jag ska göra för att få in den direkt i inlägget... :o

Is there anybody in there?

2010-05-03T18:13:00.000+02:00

Ja, ni som kan er 70-talshistoria känner förstås igen textraden från Pink Floyds klassiker Comfortably numb i min rubrik. För er som inte känner igen den, går det utmärkt att klicka på länken.

Jag är allvarligt orolig för mitt intellekt. Förut har jag alltid sett mig som en av de skarpare knivarna i lådan, men numera undrar jag om jag ens är i närheten av köket.

Bevisföremål 1: Speldosan
Ellenbebisen fick en jättefin gammaldags speldosa av besökande vänner härom veckan. Den spelar vi på nästan varje dag och igår var inget undantag. Ellenbebisen skrek eftersom hon var övertrött och Ellenmamman plockar fram esset i skjortärmen - speldosan - och börjar veva. Men det plonkar bara ytterst märkligt och Ellenmamman utbrister förfärat åt Ellenpappan: "Den har gått sönder!" (Ni måste läsa in desperationen i rösten själva).
"Ja, eller så kan du ju veva åt andra hållet", suckade Ellenpappan. Och då lät det så vackert, så vackert.

Bevisföremål 2: Korsordet
På kvällen när Ellenbebisen somnat gott i sin säng (utan speldosa!) skulle Ellenmamman och -pappan lösa lite korsord. På ledtråden "Vår närmaste släkting" skrev Ellenmamman raskt in sin kunskap och sa överlägset åt Ellenpappan: "Kolla här, de har missat i korsordet! Det är liksom en ruta för mycket i början!"
Ellenpappan tittade missmodigt på Ellenmamman och frågade: "Hur menar du nu?".
"Ja, kolla själv" svarade Ellenmamman och pekade argt på korsordet.
"Ett alternativ är ju att stava Schimpans rätt, med ett S i början och inte bara Chimpans", sa Ellenpappan, en man som aldrig haft femma i svenska.

Bevisföremål 3: Kroppens reaktion
Och idag kom det slutgiltiga beviset. Ellenmammans kropp börjar acceptera den nya intelligenskvoten och har anpassat sig till enbart livsuppehållande funktioner. Idag hade jag hjälp av kompis A som skakade Ellenvagnen medan jag skulle rida min fåle. När jag ridit en kvart upptäckte A att jag inte hade hjälm på mig.
"Tyckte väl att du såg ut som en dressyrkäring idag" skrattade hon och gick och hämtade min störtkruka.
Och jag som aldrig rider utan hjälm! (Eller väst för den delen, jag vet hur ont det gör att knäcka 10 revben). Uppenbarligen har kroppen - helt utan att jag var medveten om det - beslutat sig för att Ellenmammans skalle inte är värd att skydda, utan det är bättre att lägga krut på bevarandet av ridbyxlåren t ex.

Nåja, jag är i gott sällskap. I morse när jag var ute på en av de oändliga motionspromenaderna (som inte syns på vågen, men tack för att ni frågade!) fångade jag följande dumhet med mobilkameran:

Fem garage, och ändå får inte bilen plats?!

Ljuva tystnad

2010-04-30T14:00:00.000+02:00

Ibland har Ellenmamman ett stort behov av att ha det tyst omkring sig. Det har inträffat i o m Ellenbebisens intåg på Byvägen. Ellenbebisen är en "snäll" bebis (barn är väl aldrig elaka, å andra sidan?), men emellanåt är hon en riktig GnEllen.

När Ellenpappan kom hem efter en tidig fågelinventering i Ljungby (avfärd 03.30) slängde jag mig i bilen och körde runt en halvtimme och njöt. Njöt av ensamheten, tystnaden, möjligheten att få tänka flera tankar i rad och av att få bestämma själv. För hur det än är, nu bestämmer Ellenbebisen.

- Jag heter Ellenbebisen, och jag söker världsherravälde.

Lycka är...

2010-04-25T13:22:00.000+02:00

... att komma i sina "vanliga" jeans (som inte är av absolut största storleken!)

... att vänta på tulpanernas explosion

(Är dock lite skum på tulpanernas färg - jag har utrotat varenda Apeldoorn jag hittat, och är skräckslagen att det döljer sig sådana kvar i min paradrabatt!)

... vårsol

... att Ellenbebisen är så duktig

Ellen får sin första smakportion av potatis, 4 månader och en dag gammal!

... vänner

... en promenad med Ralph i snöre

... en natts god sömn

... ett (eller fem) glas bubbel

Separation stärker

2010-04-23T12:55:00.001+02:00

Nu har Ralph varit hemma i Skåne i ca 1,5 månad (eller är det två? Tiden går så fort). Jag tycker faktiskt att vår separation gjort oss båda gott.

Jag tycker om Ralph, det har jag alltid gjort, men också haft tvivel om det verkligen är en häst för mig. Han är rätt så svår (för mig), med sin känslighet och "ostadighet". Många gånger har jag varit på väg att sälja och köpa mig något "enklare". Men samtidigt, de minuter vi får till av "riktig ridning", då går det inte att tänka sig någon roligare häst att rida. Då skiner lite Kvalitet igenom, som jag faktiskt aldrig känt förut. (Men så har jag inte suttit på OS-hästar heller!)

Vi har ägnat tiden åt att försöka "hitta tillbaka" och så sjukgymnastik. Emily som haft Ralph har ju naturligtvis sitt sätt att rida, och jag mitt, så när han kom hem passade han ihop med Emily - vilket gjorde att jag hade svårt att hitta "min egen" ridning. I kombination med att jag inte ridit på så länge förstås!

Dels har Ralph varit med om en helt ny upplevelse, han har fått jobba ihop med en annan människa och jag tror framför allt att det varit nyttigt för honom mentalt. Emily är så "cool" med hästar, hon bara förutsätter att de kan, och då kan de också. (Som att Ralph kunde "lasta sig själv" t ex). Dels har jag fått bygga upp längtan efter ridning under de månader jag var hästlös, och jag har funderat en del på varför jag och Ralph kamperar ihop.

Idag när jag red honom blev det ganska tydligt att jag gillar honom för att han är så känslig som han är. Jag kan "gräva i luften" så att säga med skänkeln ("klappa katten i luften" säger tränaren) och han slutar klistra revbenskorgen mot högerbogen. Jag kan "peka med hälen" mot en bakhov, och jag får en liten liten skillnad i aktivitet. Och något som också är kul är att jag faktiskt tror att Ralph gillar mig?! Jag tror faktiskt han gör det! (Det är stort för mig att säga, det känns som att någon ska komma och slå mig i huvudet med ett baseballträ för att jag inte ska tro att jag är någon!)

Traven idag var stolpig, stötig, han låg på som attan framåt, men det beror nog på att jag inte är koordinerad nog än. I skritt funkar det riktigt bra nu (vågar jag verkligen skriva detta!?), så traven kommer väl den också!

Jag gillar Ralph!

Gör-det-själv: huvudvärk

2010-04-21T20:30:00.001+02:00

Följ denna enkla instruktion och du kan bli lycklig ägare till en praktfull huvudvärk!

1. Inled dagen med dåligt humör. Kanske är du irriterad över att alla dagar liknar varandra, med bebisskrik, promenader, sömnbrist och grusade planer. För att bryta tristessen, beslut dig för att åka en tur till den akademiska bonnahålan, Lund.
2. Applicera bebis i bilbarnstol, vik ihop vagn och stuva in den i bagageutrymmet (och få smutsfläckar på de enda jeans som passar medan du gör det), och släng in fullmatad skötväska.
3. När du kört ca 3 minuter, gläd dig åt att bebisen börjar illvråla. Hela vägen till Lund. Det innebär 20 minuters bebisskrik i baksätet medan du själv sitter i framsätet och svettas allt ymnigare.
4. Väl framme i Lund, irra omkring i ett p-hus som är felbyggt med alldeles för breda pelare som tar upp värdefullt utrymme. Svär över alla j*vlar som tvunget måste ha SUV:ar, som tar upp 2 parkeringsplatser. Reta gärna upp dig över hur miljöovänliga de är, och hur helt meningslösa de är, såvida inte ägarna bor mitt ute på en leråker. Vilket de väldigt sällan gör.
5. Lyft ut den genomsvettiga bebisen (de blir svettiga av att skrika tydligen) och lägg henne i vagnen.
6. Inträd i första anhalten - leksaksaffären där de säljer de där braiga nappflaskorna man bara måste ha enligt Barnmorskornas Fascistiska Förening. Norpa åt dig en flaska till det facila priset av 99 kr.
7. Sniffa utvärderande och ställ dig frågan om du trampat i världens största hundbajs, eller om bebisen bajsat ner sig.
8. Kom fram till att bebisen är den skyldiga.
9. Gå till kassan och betala. Fråga samtidigt om det finns toalett med skötbord, här i Lunds största leksaksaffär, som du nyss sponsrat.
10. Reta upp dig över svaret att det kostar fem kronor.
11. Stuva in dig själv, bebis, skötväska och handväska på toaletten.
12. Försök lägga bebisen på underlaget som kommer med skötväskan, samtidigt som du tar av bebisen ytterkläderna.
13. Fundera över när golvet på toan städades sist, nu när du måste sätta ner handväskan där, eftersom det inte finns en enda krok på toaletten.
14. Stressa upp dig över att bebisens fekalier är gröntonade. Något de inte varit sedan du ammade och åt grönmögelost en kväll.
15. Plocka ihop allt och gå vidare på din härliga promenad genom Lund.
16. Efter två kvarter: titta på klockan och inse att du måste hem igen, för att bebisen ska äta.
17. Gå snabbt inom ICA Malmborgs för att köpa lunch och kollidera med 786 pensionärer som inte kan flytta sig för en stressad småbarnsmamma med barnvagn.
18. Stuva in allt i Skodan igen och påbörja hemfärd.
19. Njut av bebisens illvrål hela hemvägen.
20. Grattis, du har nu en formidabel huvudvärk!

Back to the 80's

2010-04-18T11:18:00.000+02:00

Härom dagen fick Ellenmamman några timmar på det egna kontot. Dessvärre visade bankkontot att det inte kunde bli så mycket shopping, så Ellenmamman nöjde sig med lite barnkläder på rea. Ska livet vara såhär nu, undrar ängslig Ellenmamma - att de slantar som förr lades på läppstift, pocketböcker, vojlockar och rosenmönstrade whatever (ja, allt med rosor på helt enkelt) numera kommer att läggas på Ellenbebisen?

Nåväl, färden gick till frisören. Under föräldraledigheten tar Ellenmamman en paus från sin ordinarie frisör i trendiga Malmö och går till en frisör i Lund (helt enkelt eftersom det är närmre byhålan Torna Hällestad, och det gäller ju att hushålla med den lediga tiden och tillbringa den så lite som möjligt i Skodan). Första gången Ellenmamman testade denna frisören var hon väl inte hundra nöjd, det ska erkännas, men eftersom Ellenmamman är en så sympatisk och förstående person ville hon gärna ge frisören en andra chans.

Frisören halar fram saxen och får fria händer. "Jag vill gärna ha en tuff frisyr", säger Ellenmamman poppigt.

Sekunden efter börjar frisören klippa fram en syntfrilla. Så nu har den 38-åriga bybon som för det mesta hasar omkring i ridkläder eller mysbrallor en frisyr från 80-talet. Frisören sa glatt när hon visade Ellenmamman den nya frillan: "Ja, i år är det 50-, 60- och 80-talet som gäller!".

Varför, o varför, kunde inte Ellenmamman fått en frisyr från 60-talet?! Det har hon i alla fall inte upplevt live, och hade därmed inte behövt känna "Nej, inte nu igen!!!"...

Ellenmamman i sin nya syntfrilla. Ellenbebisen har samma frilla som vanligt.

Hörbarhet: nolla

2010-04-15T09:18:00.001+02:00

I makens släkt nedärvs dålig hörsel. Såväl Ellenfarmor som Ellenpappan hör som 97-åringar. Förut har jag inte reflekterat så värst över det - jag menar, vem är jag att klaga; jag som ser klart på 12 centimeters håll? Jag hade aldrig klarat mig i naturen mer än 2 minuter utan mina linser...

Men efter Ellenbebisens ankomst kan den dåliga hörseln faktiskt orsaka smärre äktenskapliga uppträden. Föreställ er följande scenario: natt klockan 01.32. Ellenbebisen har fått första nattmålet med mat och ska nu fås att somna av de utmattade Ellenföräldrarna. Ellenmamman försöker viska "har du sett hennes napp?" till Ellenpappan. Ellenpappan frågar "VA?!". Fyra gånger. Försök gärna skrika när ni viskar, det är en intressant upplevelse. Och inte hjälper det heller, för Ellenpappan är på gränsen till döv i alla fall.

Å andra sidan, visst har det sina fördelar att ha nedsatt hörsel också, Ellenpappan besväras ju t ex inte av Ellenbebisens alla femtioelva ljud hon har för sig när hon ska somna. Nejdå, han slumrar glatt in, sagolikt omedveten om alla rosslingar, pip, grymtningar och smågnäll.

Och ibland blir det rätt skoj när han hör fel också. Härom dagen när jag iförde Ellen hennes Parisdress och stolt deklamerade "Hej pappa, jag är en goding!" när Ellenpappan kom ner från sin morgontoalett, knarrade den halvdöve karlen fram "Va?! Är du en smoothie?!

- Jag är en smoothie!

Work in progress

2010-04-13T08:03:00.000+02:00

Tänk så otränad jag känner mig i sadeln. Nervbanorna är slöare än gamla tidens modem (och hackar ungefär lika mycket) och jag har liksom inga "idéer i arslet". För att svara snabbt på hästens rörelsemönster krävs det ju att man utvecklar ett nervganglion i häcken som kan hjälpa en att moderera sitsen. Och min nervansamling tycks ohjälpligt inbäddad i isolerande fett.

Har ridit Ralph fyra dagar på ridbanan, med syfte att försöka få honom att vinkla högerbogen och inte vara stel i den. Få honom att skritta genom kroppen och börja sätta sina kroppsdelar på rätt plats, inte som ett Z. Men det är inte lätt. Jag är så slö i reaktionerna. Flera sekunder för sent känner jag att jag glidit ut t ex. Och då kan man inte skjuta haren, när man får upp bössan en vecka efter den siktats på ängen...

(Klicka på bilderna för att se dem i "helfigur")

I början av passet - försöker få honom att komma genom kroppen och förlänga sig på längden.

Han börjar så smått sitta ihop lite mer, men jag med mitt tålamod tycker förstås det känns lite träligt att jag är så ur träning...

Har de senaste två dagarna lagt in några sejourer då jag ber honom lägga vikten lite mer bak, för att styrketräna honom och ytterligare avlasta bogen. Jag har lite svårt att moderera mitt eget sätespåslag, så ofta gör jag lite för stark samling med bäckenbotten och då blir det tvärstopp. :o

Vårmodet i Paris

2010-04-12T12:39:00.000+02:00

Våren är kommen till Skåne. Och med den, det parisiska vårmodet. Då Ellenmamman antar abnorma proportioner, och inte ens kommer i svenska kläder från tjockiskedjan Lindex knappt, får hon vackert ta ut sitt uppdämda klädbehov på Ellenbebisen.

Fastän Ellenfamiljen inte är så berest, så har de vänner som är det. Ellen har hittills fått presenter från Sydafrika (av två av varandra oberoende vänner!), Malawi, Skottland, Irland och Frankrike. Och från Frankrike, inget mindre än senaste Parismodet. Det är så nimmt med barn, deras kläder passar alltid. Inga magar som väller utanför linningen (mjo, det är det nog, men barnkläderna har en stretch utan dess like, något för Lindex att sätta i sina jeans!) osv. Man kan lita på barnkläder - de passar helt enkelt.

Idag har Ellen sin vårstass från Paris. Allt medan Ellenmamman bligar avundsjukt på det faktum att Ellenbebisen kan ha klänning utan att skämmas för att låren väller ut över knäna. Precis som de gör på Ellenmamman.

Sponsored by H & J Cederberg

Hej sjukgymnastik!

2010-04-09T15:45:00.001+02:00

Välkomna till min nya blogg. Jag blev så trött på gamla verktyget att jag gick över till detta istället. Egentligen borde jag ju valt wordpress, som de riktigt trendiga, men jag bor ju på landet så... ;)

Tänk vad Ralphen ska vara tacksam som har mig. Inte nog med att han får tak över huvudet och mat varje dag, jag är också en ISO-kontrollant till min läggning. Så när equiterapeuten säger "terapeutisk ridning", då är det banne mig sjukgymnastik på schemat. Både igår och idag har jag kunnat rida. Igår tack vare att Emily (som hade Ralph i flera månader när jag var gravid) var nere och hälsade på, och därmed kunde skaka vagn, och idag tack vare vännen A som tog sig an vagnen. Kändes lite fånigt igår att inte erbjuda Ralph åt Emily, som trots allt tagit hand om honom åt mig i så många månader, men eftersom han var nyknackad ville jag helst själv sitta på honom... :o Hönsmamma - jag?!

Han känns i varje fall helt annorlunda. Har blivit två lugna skrittpass med fokus på att han inte ska använda höger bog som en krycka att poppa upp sig med ur marken, att få ut halsen från bogbladslåset och välva överlinjen. Det är långt kvar förstås, men jag börjar känna en grundkvalitet som jag inte kände innan knackningen. Och eftersom jag är så nitisk, kommer jag att fortsätta med hans sjukgymnastik och testa trav då och då -men är han ojämn, så blir det tillbaka till skritt. Travade lite i vänster varv idag, vännen A (som fått beskrivningen av min lektion och knackningen) sa att ojämnheten syntes, när man visste vad man tittade efter. Så det blev tillbaka till skritt och få ut kroppen igen.

Idag ska jag äntligen få hjälpa någon annan, ska med en vän till Hbg och hämta hennes häst som stått där över natten. I vanliga fall är det bara jag som får hjälp hela tiden... Ena sekunden far jag av hästen och behöver hjälp med allt från mockning till ridning, nästa sekund är jag gravid och får hjälp nästan halva graviditeten och sen ärver jag en häst och behöver hjälp med att hämta hem den, mocka (återigen!) och rida den. Känns skönt att äntligen få börja betala tillbaka lite, även om det inte alltid blir till samma personer som rycker in till mig...